Debatt: Mänskligheten tar inte ansvar för sina handlingar

Debatt
PUBLICERAD:
Jorden.
Foto: NASA UPI
På grund av en vetenskapliga missuppfattning om människans förhållande till naturen släpar vi fötterna efter oss i klimatfrågan, skriver debattören Gunnar Odhner.

Jag är ingen vetenskapsförnekare. Tvärtom anser jag att vetenskapen kan vara behjälplig i vårt umgänge med omvärlden. Men jag menar också, att vetenskapen delvis missuppfattar världen. Redan Francis Bacon på 1600-talet – som också kallats Vetenskapens fader – gjorde en gir rakt in i osanningen för att styrka sina teorier.

I sitt huvudverk skrev han att hans syfte var att ”bygga en sann modell av världen sådan den faktiskt är”. Men en sann modell kan inte finnas, eftersom en modell alltid är något annat än vad den är en modell av. Ordet skog är inte skogen. En molekylmodell är inte molekylen. Konfronterar man vetenskapare med detta faktum håller de motvilligt med, bara för att i nästa ögonblick ha glömt hela saken.

Det är också ett faktum att vetenskapen är något av ett tveeggat svärd. Utan den skulle förintelsen inte ha kunnat ske. Zyklon B skulle inte ha funnits, lika lite som atombomberna under andra världskriget. För att inte tala om den ”vetenskapliga” rasforskningen.

Men vetenskapen frågar sig aldrig varför den är tveeggad utan lyfter bara fram den ”goda” sidan.

Mikael Karlsson och Carl-Gustaf Bornehag skriver i VF 6 april: ”Vetenskap kan inte avgöra värderingsfrågor, men är bra på att beskriva åtgärder för att nå beslutade samhällsmål, om begränsad klimatförändring, giftfri miljö och ett rikt växt- och djurliv, tillsammans med god folkhälsa.” Det låter som hämtat ur ett vetenskapligt hallelujamöte.

Vetenskapen upprepar ofta att vi är ”barn av Moder Natur”, en påstående som genomsyrar vårt moderna samhälle och bildar underlag för mycket beslutsfattande. Ytligt sett ser det ut som en sanning. Vad vore vi utan luft, vatten, jord, odlingar – utan umgänget med naturen? Men är det sant?

Enligt Darwin går det en rak linje mellan övriga skapelser och människan. Jag skulle vilja ifrågasätta den tanken. När människan uppstår händer något alldeles förbluffande. Det kommer in subjektivitet i världen, alltså att man kan föreställa sig det som inte är, till exempel ett hus innan det är byggt. Förändringen sker genom språket och därmed det unika, mänskliga medvetandet.

Denna förändring är så pass omfattande, att Bibeln har beskrivit den som att vi slängs ut ur naturen (paradiset). En märklig moder natur som inte vill veta av oss! Istället för att se oss som barn av Moder Natur, borde vi alltså se oss som barn av Moder Språk. Vi kan inte umgås direkt med naturen utan bara genom ordet natur. Vi kan inte förstå en människa utan ordet människa. Vi kan inte ens fortplanta oss utan ett ord för det.

På grund av den här vetenskapliga missuppfattningen om vårt förhållande till naturen släpar vi fötterna efter oss i ett passivt förhållningssätt. Utsläppen ökar istället för att minska. Redan för snart 50-60 år sedan visade miljömedvetna författare, så kallade väckarklockor, att det började bli bråttom med omställningen mot ett hållbarare levnadssätt. Väckningen kom av sig. Varför? Med synen på oss som barn av Moder Natur, var det svårt att vakna!

Med den teorin har vi nämligen inte tagit det fulla ansvaret för våra handlingar. Vi är fortfarande som barn och överlåter en del av ansvaret till naturen som har skapat oss. Det finns till och med de, som Stefan Edman, som menar att ”det är naturens eget fel att den förstörs, eftersom den har skapat oss”. Med Moder Natur-teorin verkar det logiskt.

Man kan beskriva misstaget som att vi ser oss som sekundära. Moder Natur är primär, liksom Gud om man är religiös. De står för det ursprungliga skapandet. Om det är så, menar jag att vi människor aldrig kan ta det fulla ansvaret, inte styra oss själva fullt ut. För att göra det måste vi bli primära, se att vi genom språket deltar i skapandet av världen, precis som i skapandet av oss själva. Genom språket har vi ett finger med i tillkomsten av allting.

Vägen till ett bättre samhälle och ett bättre liv går som jag ser det över insikten att vi inte är ”produkter av naturen”, har ”skapats” eller ”uppkommit”, vilket är ett passivt och som jag anser okunnigt betraktelsesätt. Denna passivitet kan skönjas i arbetet för en bättre miljö. Och den styr också som jag ser det vetenskapens syn på världen och människan.

Det finns alltså ingen sann modell, ingen sanning om världen? Jag skulle vilja påstå att det gör det. Men då är modellen detsamma som den är en modell av, bilden detsamma som vad den avbildar. Kartan är oskiljbar från skogen. En sådan sann modell skulle kunna vara ordet, när vi inte bara har det utan också är det. Alltså att teorin (ordet) sammanfaller med handlingen (kroppen). Vägen till sanningen går genom att praktik och teori närmar sig varandra tills de blir två sidor av samma sak. Ordet blir en handling, handlingen ord.

Drömmen jag har handlar om den självgående människan. Den som inte behöver gudar, regeringar, lagar, regler utan har allt detta inom sig. Dit är det förstås långt, men jag ser den människan som den enda som tar fullt ansvar för sig själv och för sin omgivning.

Gunnar Odhner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.