En aning temposvagt – men publikens gensvar är konstant

"Den inledande känslan av ett betydande presens återkommer först när de obligatoriska extranumren tar vid”, skriver Emil Ahlman efter Thåströms sedan länge utsålda konsert på Nöjesfabriken på fredagskvällen.

I november förra året, inför släppet av Thåströms elfte studioalbum, ringlade sig en lång och förväntansfull kö ned för flera av Skånegatans kvarter i Stockholm. Anledningen till uppståndelsen var en signering på klassiska skivbutiken Pet Sounds, där den annars så folkskygge artisten valt att möta sina fans. Nu följs releasen av ”Dom som skiner” upp med en turné genom landet och ikväll är det Karlstad som förärats ett besök.

Att mannen som blev en gris har en trogen publik även här i Värmland blir tydligt när kvällen sänker sig över Karlstads gator. Bilden från i höstas har återskapats utanför Nöjesfabrikens tegel och konserten har varit slutsåld sedan länge. Innanför väggarna vid stora scenen är golvet helt packat strax innan stagetime och det är svårt att navigera i den till brädden fyllda lokalen utan att behöva ursäkta sig.

Stämningen är hög och när den pulserande basgången till ”Isbergen” läggs ut som inledande nummer möts bandet med dess ikoniske frontfigur av ett enat jubel. Ett jubel vars volym vittnar om den månghövdade publikens fokus och hur redo den är att låta sig förföras av kvällens erkänt rastlösa ledsagare.

Att Thåström, med god hjälp av bland andra Karlstadsbördige Niklas Hellberg har lyckats skapa nya friktionsytor åt sin röst i hela fyra decennier är imponerande och att inleda med en av de starkare låtarna från nya plattan känns helt rätt, då just denna sång är både suggestiv och stämningshöjande. Redan två låtar in i setet sänks dock tempot avsevärt.

Hiten ”Fanfanfan” från 2005 års uppskattade ”Skebokvarnsv. 209” har naturligtvis en given plats att fylla, men att placera den så tidigt in känns märkligt då den inledande energiutväxlingen mellan band och publik har svårt att infinna sig på nytt efter detta nummer.

Resten av konsertens mellanspel förflyttar sig sedan bekvämt framåt utan några större överraskningar. Ett manér som får små variationer, som exempelvis munspelet i utmärkta ”Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce”, att sticka ut. Den inledande känslan av ett betydande presens återkommer först när de obligatoriska extranumren tar vid.

”Papperstunna väggar” samt ”Att alltid va på väg” återskapar något av en saknad intensitet, som det hade varit fint att få se mer av en kväll som denna. Gensvaret från publiken är dock konstant under hela konserten och när de sista tonerna från avslutande ”Centralmassivet” klingat ut känns det som om uppskattningen handlar mer om kärlek än politik. Även om underbyxorna fortfarande är röda.