Det är bara att erkänna – jag hade inte fattat vilken föreställning jag gick på när jag i förra veckan avnjöt ”Hela Vintergatan dansar” på Scalateatern i Karlstad.
Tur för mig kan jag säga eftersom jag som fattigpensionär är oerhört kräsen vad jag löser biljett till.
I det här fallet trodde jag att jag löste biljett till en föreställning av ståupp-karaktär med Malte Hallqvist – dottern Ida hade flimrat förbi i utkanten av synfältet men jag hade inte fördjupat mig särskilt utan bara bokat biljett, skrivit ut och hängt upp den på kylskåpet. Och förnöjt konstaterat att den kostade trevligt mycket mindre än biljetter till poeten Bob Hansson som hängde under samma kylskåpsmagnet.
Båda evenemangen hade studiesyfte. Jag arbetar för närvarande med att få ihop en föreställning som ska äga rum i Skoghalls Folkets Hus i november. Tant fyller nämligen 70 i år och har tänkt sig att fira inträdandet i nästa decennium med ett uppträdande som ska handla om just åldrande. Arbetsnamnet är ”Åldrandets fröjd och fasa” och just nu är jag i den fasansfulla fasen då jag gör research och försöker utveckla idéer men allt är ännu oklart och verkar meningslöst och ”det kommer aaaldrig att…”
En slags devis jag fått någonstans ifrån är ungefär: ”allting bra är stulet, det geniala är att tolka om det till någonting eget” (jag kan ha hittat på det själv men allting bra är ju stulet så…) och istället för att säga att man stjäl kan jag ju säga att jag låter mig inspireras av – t.ex. Bob Hansson och Malte Hallqvist. Så jag bokar biljetter för att se hur de lägger upp sina framträdande om det finns något där jag kan knycka, äsch, jag menar: låta mig inspireras av.
Fast Bob Hansson ställer in så där blir det inget knyckande, återstår gör då Malte. Mannen som jämförelsevis sent i livet hoppade av sin lärartjänst i Grums för att satsa på scenen. Som sedan 2012 är underhållare, moderator, skådespelare och föreläsare – som dessutom driver den egna podden ”Insikter från Utsikter” där undertecknad har blivit intervjuad (det var skoj!). Vid den där intervjun pratade vi om att våga språnget, Malte var uppmuntrande och som något slags tack köper jag biljett till hans föreställning. Tänker att det blir en win-win eftersom jag bidrar till att fylla salongen och jag får inspiration till mitt eget skapande.
Det är ju bara det att det inte alls är en Malte-föreställning. Det är en föreställning med sång och dans där Malte visserligen deltar men största delen av showen dras av dansare från Karlstads Dansförening och Dansstudion. Och det som gör det hela till årets hittills roligaste upplevelse är att mer än hälften av dansgruppen är funktionsvarierade.
När jag ska skriva om detta blir det lite svårt för jag hamnar lätt i vi-dom. Så här dansar ”vi” och så här dansar ”dom”. Och ostridigt är det skillnad mellan gruppen icke-funktionsvarierade och funktionsvarierade på scen. Det geniala här är att man fått till en fantastisk mix som består av en grupp som kallar sig ”Stjärnorna”, ledda av ”Dans-Per” från Lerins Lärjungar, ”Månarna”, funktionsvarierade i högstadieåldern och ungdomar från gruppen Center Dance company. Ibland dansar de i skilda grupper, ibland mixas det så att alla grupper är representerade på scenen, det bara… fungerar!
Som ett sidospår värt att nämna står en lärarna för kvällens inslag av drama, hon är nämligen så gravid att jag oroar mig för att det ska ploppa ut en bebis när som helst, skvallret i publikbänken säger att det ska nedkommas i början av maj.
Malte har på sig en vedervärdigt gräll kostym, han delar scensnacket med Per Anteryd (Dans-Per) som liksom Malte är avspänd, fyndig och har bra publikkontakt.
Dansnumren är proffsigt koreograferade, nej, alla följer inte precis rytm eller steganvisningar exakt hela tiden men jag – som suttit igenom ett antal dansuppvisningar då dottern gick på Sundsta – inser att teknisk skicklighet inte kan mäta sig med dansglädje.
Ida Hallqvist sjunger med sitt band – hon står långt framför dem eftersom scenen emellan ger plats för dansare. Men hon påpekar att hon egentligen hör ihop med bandet fast pappa ställt henne längst fram ”för han älskar mig mest”. Bara en sån sak!
Jag är superimponerad av alltihop – för att helheten är så genomtänkt, proffsig och så tydligt inriktad på att det är publiken som ska underhållas. Som jag förstår det är det Ia Pettersson Testouri från Dansstudion och Malte Hallqvist som är hjärnorna bakom uppsättningen.
Och de individuella inslagen är bra i sig – men det geniala är som sagt mixen. Jag tröttnar lätt även när artisten är på hög nivå, efter ett par nummer kan jag börja tänka ”jaja, nu kan jag det här, har hen inget annat”. Men här växer nyfikenhet och glädje hela tiden – ”vad hittar de på nu?”.
Det är inte fullsatt och jag förstår att merparten av publiken är anhöriga, kompisar eller andra bekanta. Det är synd! Jag går ut med ambitionen att snabbt entusiasmera min omgivning så att fler kan få möjlighet att bli lika glada som jag är – men det går ju inte för detta var enda föreställningen.
Jag fick mersmak och kan bara hoppas att arrangörerna fick detsamma. Jag hoppas man utvecklar konceptet ännu mer och att fler bli uppmärksammade på möjligheten att få glädjas så att det kan blir fler föreställningar. Jag kommer att hålla utkik!