Fem år har gått sedan fem personer miste sina liv på Drottninggatan i Stockholm.
Fem år sedan Karlstadsborna Annica Beermann och Annica Häggström, liksom de omkring 150 andra målsägarna, stod en meter från lastbilen som hänsynslöst drog fram på gågatan i rasande fart.
– ”Spring förhelvete, spring” skrek jag, för jag förstod vad som höll på att hända, berättar Annica Häggström.
7 april 2017 – innan dådet. Sjuksköterskekollegorna Annica Häggström och Annica Beermann, tillsammans med ytterligare en kollega, befinner sig i Stockholm och har precis varit på en kurs. Egentligen ska de ta första bästa tåg hem, men de bestämmer sig för att stanna i några timmar extra för att hinna shoppa. Det är en solig vårdag och Stockholm ter sig precis som vanligt.
– Vi ville liksom flanera, säger Annica Beermann när hon fem år senare återberättar det hela.
De bor på ett hotell vid Norra Bantorget där de lämnar sin packning för att ha fria händer på shoppningturen – och så beger de sig ut längs med Drottninggatan.
– Vi gick in och ut i affärer och var inne i butiken Zara strax innan klockan tre.
Annica Beermann och den tredje kollegan går ut på gatan igen medan Annica Häggström betalar i kassan.
– Klockslaget på kvittot är minuten innan allt hände, säger hon.
7 april 2017 14.53 – dådet. Trion hinner inte ens börja gå mot nästa butik innan Annica Häggström, bara några sekunder efter att hon kommit ut från butiken, hör ett mycket anmärkningsvärt ljud.
– Det var ett ljud jag aldrig hade hört förut. Det var jättehögt och jättemärkligt. I efterhand har jag förstått att ljudet kom från när han körde på stenlejonet uppe vid Kungsgatan.
Hon vänder sig om och kollar upp mot Kungsgatan-korsningen. Där, långt upp på vägen, åker en lastbil – och den närmar sig snabbt.
– På en bråkdel av en sekund hann jag tänka på Nice. Jag förstod vad som höll på att hända.
Inte ens ett år tidigare, på Frankrikes nationaldag den 14 juli, dödades 86 människor när en man vansinneskörde en lastbil längs Promenade des Anglais.
– ”Herrejävlar, nu händer det här också”, minns jag att hon skrek, berättar Annica Beermann som inte hade uppfattat samma ljud som sin väninna.
– ”Spring förhelvete, spring” skrek jag också, fyller Annica Häggström i.
Det uppstår en omedelbar och fullständig panik på gatan samtidigt som det flyger butiksskyltar och papperskorgar om lastbilen. Annica Häggström uppfattar höga tjut från människor och ett ljud som påminner om klapprande hovar på en savann när folk försöker söka skydd.
På en bråkdel av en sekund hann jag tänka på Nice
Hon och Annica tar snabbt, nästan utan att ens hinna tänka varför, beslutet att inte springa upp tillbaka mot Zara utan i stället försöka hinna in i nästa butik nedåt på gatan. Men de hinner inte långt.
– Jag snubblade på en tiggare som satt med benen ut och jag slog i fasadväggen. Sedan hann jag precis ställa mig upp och för att trycka mig mot väggen när lastbilen flög förbi en knapp meter framför mig, säger Annica Häggström.
Hon hinner tänka ”nu är det bara turen som kan rädda mig”, där hon står.
Samtidigt har Annica Beermann på något mirakulöst sätt lyckats klämma in sig i ett skyltfönster, på en kant bara en bit upp från gatan, med ena handen runt betongväggen och andra handen klistrad på glasrutan.
– Jag minns inga ljud, mer än att jag vet att det lät mycket, men jag minns bilder. Jag minns att lastbilen var så pass nära att jag hade nått den om jag hade sträckt ut handen, jag minns att jag inte ville titta mot förarhytten och jag minns att jag såg stora kletiga däckspår av olja på marken när han hade åkt förbi, berättar hon.
Sedan är det plötsligt över – på bara några sekunder. När man följer däckspåren med blicken leder de till Åhléns där stora rökmoln stiger mot himlen.
7 april 2017 – efter dådet. Lastbilen må ha stannat, men det känns inte riktigt som att Annica och Annica är trygga än. Först och främst vet de inte var deras kollega har tagit vägen, men framför allt vet de inte om det kommer något mer – om lastbilen bara var starten på något större.
– Jag tänkte att det skulle sprängas någonstans, säger Annica Beermann.
– Och jag var helt övertygad om att det skulle komma en attack nummer två. Jag såg människor med kulsprutepistoler och... ja, jag var helt inställd på en ny attack. Det var min verklighet, jag förstod inte då att det var poliser, säger Annica Häggström.
De söker skydd inne på Zara där personalen efter bara en liten stund stänger och låser dörrarna. Ingen får lämna butiken, men Annica och Annica vill just nu inget hellre än att ta sig härifrån. De vill få tag på vännen, hämta sakerna och bara åka hem – bort från kaoset.
De hittar först en nödutgång som leder ut till en spiraltrappa – smockfull av vettskrämda människor – och sedan en utgång till Hötorgsgaraget. Där tar de sig ut och kommer efter några hundra meter upp på Sveavägen där en helikopter ljuder över dem.
– Sedan tappade vi helt orienteringen, till att börja med. Vi gick i nästan två timmar och kände oss inte trygga någonstans.
Telefonlinjen ligger nere, troligtvis på grund av överbelastning, tågen tillbaka till Karlstad – eller ja, tågen överallt – verkar vara inställda och de möts hela tiden av nya rykten om skottlossningar och oroligheter. Runtom i staden syns insatsstyrkan till och båda två upplever en känsla av att vara jagad.
När vi kom till skyltfönstret där jag stod kunde jag inte förstå hur jag lyckades få plats
Till slut får de kontakt med kollegan som blivit omhändertagen av ett läkarpar på Östermalm. De lyckas ta sig dit och stannar i flera timmar. Samtidigt bokar en kollega från Karlstad ett hotell till dem för ytterligare en natt.
– Folk var verkligen hjälpsamma, säger de.
Så pass hjälpsamma att de dagen efter får skjuts hem till Karlstad, till lugnet, familjerna och tryggheten.
27-28 mars 2018 – huvudförhandlingen. Den 13 februari inleds huvudförhandlingen mot Rakhmat Akilov där Annica och Annica är två av 155 målsägare, men det är först den 28 mars de ska höras om sina upplevelser.
De åker dock till Stockholm redan dagen innan, dels för att sitta med i rätten och se hur det går till och dels för att vandra samma väg som Akilov åkte på Drottninggatan – för att få större förståelse för vad som faktiskt hände.
– Vi gick från där han snodde lastbilen ända ned till Åhléns. När vi kom till skyltfönstret där jag stod kunde jag inte förstå hur jag lyckades få plats med fötterna på den smala kanten, säger Annica Beermann.
På morgonen dagen efter beger de sig till Stockholms tingsrätt, för att sitta öga mot öga med mannen som satte skräck i hela Stockholm på bara några sekunder.
Båda två är nervösa innan de kliver in i salen men oron släpper snabbt när de ser Rakhmat Akilov, sittandes iklädd gröna kriminalvårdskläder jämte sin försvarare.
– Jag mötte hans blick och jag kände bara ”jag vann”, säger Annica Häggström och hon får medhåll från Annica Beermann:
– Han var en liten lort. Han tog inte rummet överhuvudtaget, så jag kände verkligen också så – ”det är vi som segrar här”.
7 april 2022 – fem år senare. I dag säger både Annica Beermann och Annica Häggström att de inte har några kroppsliga eller psykiska men från terrordådet.
Kanske för att tiden läker sår, kanske för att de fick bra hjälp och stöd av sina närstående, sin arbetsgivare och av riktiga proffs – kanske för att de i allt det fruktansvärda alltid har haft varandra.
– Man kan prata med andra, vi kan berätta det här för er... men det är bara vi som förstår varandra på riktigt, säger de.
Tiden som följde direkt efter händelsen var däremot tuff eftersom kroppen lätt kunde ställa in sig på flykt.
Man vet att det bara kan smälla till, från ingenstans, när man minst anar det
– Nu för tiden när det kommer en bil från sidan eller om jag hör motorljud bakom mig kan jag tycka att det är lite obehagligt, men då i början var det fruktansvsärt, säger Annica Häggström.
– Och att möta lastbilar kan fortfarande vara svårt, instämmer Annica Beermann.
Båda säger att de gärna undviker folkmassor, trängda situationer och att de mer ofta än inte tar reda på möjliga flyktvägar.
– Det är väl möjligtvis det som har påverkat en i vardagen, att man är lite mer vaksam. Man vet att det bara kan smälla till, från ingenstans, när man minst anar det, säger Annica Häggström.
Den 7 juni 2018 kom domen mot Akilov: livstids fängelse och utvisning.
– Det var inget oväntat. Men då kom den där känslan igen: vi vann.
