Vi måste driva bort vinstdriften från vården av unga. Sköra barn får betala när företagen ska ha sitt.
Under sina sista tre år av verksamhet utgjorde personalkostnaderna på HVB-hemmet Platea i Hagfors mindre än 50 procent av intäkterna. En fascinerande låg andel om man jämför liknande offentlig personaltät verksamhet som förskola eller äldreomsorg där personalkostnaderna ligger runt 70 procent.
– Antingen har man extremt lågt betald personal, eller så har man för lite personal, säger Åsa Plesner på Tankesmedjan Balans till VF.
Förmodligen är det väl en kombination av de två. Vill man som vinstdrivande företag få ut de önskvärda vinsterna på pengarna kommunerna betalar för att placera barn och ungdomar på boenden, måste man snåla in nånstans. Och då blir ”nånstans” oftast personalen som är den enskilt största kostnaden.
Vill man, som Humana när det gällde Platea, få ut rejäl vinst (2020 redovisade man 39 procents vinst) – ja, då blir det tajt. Något som blir extra upprörande inte bara för att de höga dygnskostnaderna man får av den placerande kommunen motiveras alldeles speciellt med hög personaltäthet.
Det är dessutom ett skrämmande faktum att kommunerna har dåliga möjligheter att kontrollera att de får den vård och den bemanning de faktiskt betalar för – och vad deras respektive socialtjänster bedömer att de enskilda barnen behöver. Den rätten till insyn finns inte i privat verksamhet.
Låter det helt obegripligt är det en underdrift!
Då kan Humanas pressansvariga bjuda på hur mycket fluff som helst om hur viktiga medarbetarna är i koncernen, hur man fokuserar på hög kvalitet och rätt bemanning.
Hon kan vifta bort kritiken om låga personalkostnader och försöka avleda uppmärksamheten kring höga vinstmarginaler. Men alla hör ju hur hopplöst tomt det ekar.
På Platea i Hagfors åstadkom koncernen en vinstmarginal mellan 30 och 40 procent under några år genom underbemanning.
Vi måste säkra kvaliteten på vården av barn och unga. Det kräver dels att vi får bort vinstdriften från branschen, dels att insynen garanteras.