Jag ska intervjua Emma Engdahl som är ny professor i sociologi vid Karlstads universitet. Hon är rikskändis. Har skrivit flera böcker som blivit bestsellers. Senaste boken Depressiv kärlek har fått stor uppmärksamhet och gjort att hon fått epitetet ”Kärleksprofessorn”. Hon är en massmedial magnet. Karlstads universitet har verkligen gjort ett kap. Ta vara på det!
Emma bjuder på nybryggt kaffe. Det är ett energiknippe som sitter mitt emot mig. Hon berättar:
– Jag ville dansa balett. Bli prima ballerina. När jag var sju år fick jag ett smyckeskrin i skinn i julklapp. När jag öppnade den fanns där en ballerina. Då föddes drömmen.
Emma började på stadsteaterns balettelevskola i Malmö. Men så hände det som satte stopp för hennes karriär. Hon var med om en allvarlig bilolycka. I stället för en anställning som dansare på operan i Oslo blev det en lång rehabilitering.
– Det tog två år innan jag kunde gå igen. Jag försökte komma tillbaka som dansare men det gick inte.
Då började hon med karate. Som dansare var hon vig, stark och vältränad. Det ville hon fortsätta med att vara. Hon kom att intensivträna med det svenska landslaget och bedömdes som mycket lovande.
– Skulle nog ha kunnat göra karriär inom karatesporten, säger hon lite blygt.
Men hon bestämde sig för att plugga. Det blev tre års teologiska studier i Lund.
– Jag funderade på att bli präst. På teologen fick jag en enorm bildning och hade fantastiska lärare.
Hon fortsätter:
– Teologin betydde mycket för mig. Den betonade vårt grundläggande behov av kärlek och omsorg.
Sedan blev det sociologi.
– Socialpsykologin fångade mig. Det finns något verkligt utmanade i den. Vi blir ju till i samspel med andra människor. Och det är tillsammans med andra som saker och ting får sin betydelse och sin mening.
– Vi kommunicerar med varandra inte bara med det talade ordet, fortsätter hon. Kroppen har också sitt språk. Inte minst ansiktet.
Emma är ett talande exempel på det.
– När man lärt sig det socialpsykologiska språket får man nya glasögon. Börjar förstå hur extremt beroende vi är av varandra.
– Äntligen kände jag att det fanns en mening med livet.
Emma mötte många fantastiska och inspirerande lärare på sociologen i Lund.
Det ena gav det andra. Hon disputerade i sociologi på avhandlingen A Theory of the Emotional Self som handlar om känslornas sociala ursprung. Vad känslor är och vilken roll de spelar för utvecklingen av oss som människor.
Fem år senare kom hon ut med boken Konsten att vara sig själv och 2016 med boken Depressiv kärlek.
Sedan gick det av bara farten. Hon blev docent och som som grädde på moset professor i sociologi vid Göteborgs universitet.
Att just vara sig själv, säger hon, är som att balansera på slak lina. En ständig balansgång mellan att göra det man själv vill och att anpassa sig till vad andra tycker och tänker.
I boken Depressiv kärlek analyseras kärleken och depressionens framträdande plats i vår kultur.
– Den skrev jag av lust och nyfikenhet. Depressiv kärlek är kärlek som inte ger vad kärlek utlovar. Det är ett tillstånd som inte är kärlek. Endera förminskar man sig själv. Tystar sig själv i interaktionen med den andre. Eller också tystar man den andre. Reducerar den andre. Då har kärlek blivit urvattnat.
Emma säger att det klassiska är att kvinnan tystar sig själv för att leva upp till mannens förväntningar. Och att mannen tystar kvinnan för att vara herre på täppan.
– Kärlek är i grunden ett tecken på att vi behöver varandra som jämspelta.
Emma berättar inte utan stolthet att Depressiv kärlek ska översättas till arabiska.
Studenterna älskar hennes föreläsningar och hon älskar sina studenter.
Jag har själv lyssnat på henne. Hon äger scenen. Framträdande av högsta klass.
Det är djupsinne och underhållning som berör. Hon talar både med ord och med kroppen. Ja, det är därför inte konstigt att hon fått pedagogiska pris på varje universitet som hon arbetat på. Ålborgs universitet, Örebro universitet och Göteborgs universitet.
– Studenterna utvecklar mig lika mycket som jag utvecklar dom.
Media har svärmat för henne. Jag kollade på nätet. Under de senaste 12 månaderna har hon gett ett 60-tal intervjuer. Det har varit TV, radio och dagstidningar.
– När folk frågar mig om saker och ting känner jag att det är min plikt att ge ett svar. Ett djup. En förklaring. Och jag märker att intresset för socialpsykologi är stort.
– Som föreläsare måste man förbereda sig. Försöka vara sig själv. Försöka hitta sig själv.
I år fyller den akademiska sociologin 75 år. En professur i sociologi inrättades vid Uppsala universitet med Torgny Segerstedt som den förste innehavaren. Jag berättar för Emma att just där disputerade jag i sociologi för 40 år sedan.
Jag undrar vilken roll sociologer har i dagens samhälle. Om det har Emma mycket att säga.
– Vår uppgift som forskande sociologer är att granska samhället. Blottlägga samhället. Hur livsvillkoren och levnadsförhållanden ser ut! Vilka normer, värderingar och ideal som finns. Vad det är som styr våra handlingar? Vad som förväntas av oss som medborgare? Vad vi kan och måste göra för att få den kärlek, den solidaritet och de rättigheter som vi behöver? Som människa måste vi vara mottagliga för normer och värderingar för att kunna vara en del i gemenskapen.
– Du skriver på ett sätt som lockar till läsning. Man behöver inte vara expert, skjuter jag in.
– Jag känner mig som en folkbildare. Som sociolog måste vi verka på olika plan. Skriva i vetenskapliga tidskrifter. Men självklart också för en bred allmänhet. Vår uppgift som forskande sociologer är att delta i den samhälleliga debatten.
Jag packar ihop, tackar och säger hej då.
Plötsligt får jag en känsla av att hon är en Pippi Långstrump som kan lyfta hela världen på sina armar.
Här i Karlstad, vid älvkanten, nära till centrum, har hon, maken Niklas och cockerspanieln Shadow funnit det Villa Villekulla som de längtat efter.
Hon säger glatt:
– Här kommer vi att trivas. Helt säkert!
Bengt Starrin
Professor emeritus Karlstads universitet