Knappt en månad har gått sedan han fick sparken som Färjestadstränare.
I en stor intervju berättar nu Johan Pennerborn om kärleken till FBK som består, hur han två gånger fick beskedet att FBK-tiden var över – och hur han redan nu hade kunnat stå i ett annat bås.
– Jag kommer fortsätta tränarkarriären, säger 50-åringen.
I fem års tid har han alltid svarat, Johan Pennerborn.
Om det varit ett sms har han hellre ringt upp – sms är inte hans grej – och det har kanske har dröjt någon timme.
Men han har svarat.
Alltid.
Det är fredagen den 25 februari, och Johan Pennerborns mobil håller på att explodera. När helgen har passerat har han räknat till 500 meddelanden, oräkneliga telefonsamtal.
Men svaren, de uteblir.
– Jag har alltid varit tillgänglig. För allt och alla, i fem års tid. Framför allt de sista två säsongerna har vi krigat och slitit... Jag blev sjuk i covid, OS-centrarna försvann – och sen var allt bara färdigt. Och har man gjort något över så lång tid, med den passionen, och det blir det slutet... Då bör man, enligt mig, inte uttala sig direkt inpå.
Men att tiden läker alla sår, och fyra veckor senare är Johan Pennerborn redo.
Han tar en tugga på semlan, och berättar om det som kom att bli slutet på en åttaårig sejour i Färjestad. Två år i U16, ett som assisterande tränare – de senaste fem som huvudansvarig för herrlaget i SHL.
Den 26 februari fick han sparken med omedelbar verkan, men då visste han redan att han inte skulle träna FBK i höst.
– Den 7 februari, halv två. Då fick jag beskedet.
Jag gissar att du hade läst om Tomas Mitell-uppgifterna?
– Jag själv hade inte läst, däremot hade jag fått berättat för mig vad som skrevs. Det är klart jag anade vad som var på gång.
Men något problem att fokusera på uppgiften, det hade han inte.
– Nej. Jag går från start till mål, jag viker inte en tum där.
Buades ut av publiken
Resultatmässigt fortsatte Färjestad att blanda och ge. Men under det som kom att bli Johan Pennerborns sista dagar som FBK-tränare fick man inte den resultatmässiga utdelning man förtjänade, spelmässigt, mot Oskarshamn.
Och en genomklappning, under några minuter, två dagar senare mot Skellefteå innebar en grop för djup att i den matchen kravla sig upp ur.
När ni gick av isen den kvällen, och buades ut av publiken, vad gick genom huvudet då?
– Jag kände ”fan, nu är det nog läge att vinna på lördag mot Frölunda”, säger Pennerborn galghumoristiskt.
Du började känna att du hängde löst?
– Alltså... Visst, jag har tänkt någon gång ”de kanske skickar mig...” men jag går inte och grubblar på sånt. Jag var så inne på det vi höll på med, på vårt uppdrag. Sån är jag som person, sån kommer jag alltid att vara.
När det gick som allra tyngst, i höstas, upprepade Johan Pennerborn flera gånger hur han inte var rädd att få sparken.
– Rädd? Man ska inte gå upp i en boxningsring om man är rädd att bli knockad. Men jag älskar jobbet, och det är det som jag saknar.
Sista dagen på jobbet
Morgonen efter Skellefteåmatchen åkte han som vanligt till arenan.
– Vi hade ett samtal på morgonen innan träningen, hela gruppen, och jag sa ”grabbar, ni måste titta er runt om i det här rummet – titta vad ni har runt er – när vet ni om ni spelar i ett sånt här kvalitativt lag igen?” Man måste ta vara på de möjligheter man får.
Träning, lunch och förberedelser inför Frölundamatchen och ett eget träningspass.
– Sen fick jag samtal om ett möte, med Rickard Wallin och Stefan Larsson. Och sen var det klart. Det var ingen långbänk, förklaringen jag fick var att vi låg för långt från topplagen.
Johan Pennerborn tog en hockeybag, gick in i tränarrummet och packade ihop fem års yrkesliv.
– Det var bara jag och Rickard där... Där och då tänkte jag inte så mycket, det kom så hastigt.
”Jäkligt speciell”
Dagen efter satte sig Johan Pennerborn framför tv:n för att se sitt Färjestad mot Frölunda, nu utan att han själv stod i båset.
– Det är klart det är jäkligt speciellt... Det var första gången för mig.
Blev du glad att de vann?
– Absolut. Jag önskar inte Färjestad något annat, och absolut inte laget.
Kärleken till Färjestad BK, den består.
– Jag fick en jättechans en gång i tiden att vara tränare för den, i mitt tycke, största föreningen i det här landet. Det kommer jag alltid att tycka. En del av mitt hjärta kommer alltid att tillhöra Färjestad.
– Åtta år har jag varit i klubben. Det är en lång tid. Jag önskar dem allt väl, önskar att det går bra.
Hur tycker du det sett ut, sen du klev av?
– Jag tycker det sett bra ut, stundtals. Sen tycker jag fortfarande det finns en del som kan förbättras, saker vi höll på och jobbade med. Men så är det för alla lag.
”Tror stenhårt på laget”
Den tro han hade på ett starkt säsongsslut när han själv var tränare, den finns kvar.
– Jag tror verkligen det kommer gå bra. Och jag hoppas verkligen att det gör det. Jag tror stenhårt på laget, inget snack om den saken.
De senaste veckorna har han funderat mycket, Johan Pennerborn. Funderat på varför det gick som det gick, vad han själv hade kunna gjort annorlunda, vad han gjorde bra – och dåligt.
– Vi hade en period i höstas på sex raka torsk, den gjorde det svårt att springa ikapp. Många pratar om att starten är viktig, och visst – det är den. Men att springa maratonloppet är ännu viktigare. Alla får svackor, men en så lång får stor betydelse för helheten.
Expertanalysen inför säsongen handlade mycket om att alla namnkunniga spelare skulle acceptera sin roll, hur tycker du ni lyckades med det?
– Vi pratade om det väldigt tidigt, i somras, om att alla skulle behöva ha en rollacceptans. Sen har spelare alltid bättre och sämre form under en säsong, men i fjol, då hade vi en kedja som levererade hela säsongen – den med Daniel Viksten, Jacob Peterson och Victor Ejdsell. I år, med det här laget, tycker man kanske att i alla fall två kedjor kunde levererat på den nivån.
Saknade Jens Westin
Johan Pennerborn gick in i säsongen 21/22 med ett tydligt mål: Att skapa ett Färjestad som snarare vann matcher med 2–1 än med 5–4.
– Och jag tycker den processen gick framåt, egentligen hela tiden. Men återigen, det viktigaste är att det kommer inifrån och ut. Att spelarna fattar vad som krävs för att ta sig långt, för att gå hela vägen. Och pratar vi på individnivå, då saknas en spelare som Jens Westin i Färjestads backuppsättning. Inget snack om saken.
Du har, när det gått tungt, ofta återkommit till att du rannsakar dig själv. Vad har den rannsakan landat i?
– Jag tänker att det är en erfarenhet, något att plocka med sig. Jag har fått tipset att alltid försöka vara där i nuet, ta med det på resan. Försöka se det från alla håll och kanter, inte bara från mitt perspektiv.
Vad tar du med dig av det som nu hänt?
– Massor. Även om det är ett avslut som jag inte varken beslutat om eller önskat, för jag hade naturligtvis inte velat avsluta så här – jag hade en helt annan bild, gäller det att försöka se vad jag och tränarteamet faktiskt gjort. För det finns mycket som vi gjort, och mycket vi gjort bra.
Det FBK du lämnar mot det FBK du klev in i, befinner sig klubben på en bättre plats i processen du ofta pratat om?
– Processen, den avslutas aldrig... Jag förstod någonstans, med det lagbygget, att vi skulle kunna få en tung höst. Men vi sa internt att ”men ge oss det då, det kommer vi gå stärkta ur”. Sen kanske det blev en väl tung höst. Men efter novemberbrejket började det rätta till sig. Sen är det svårt att utvärdera, när man inte är den som är ansvarig hela vägen in i mål.
Om de skulle avsluta säsongen på Stora Torget, hur mycket stolthet skulle du känna?
– Det är en hypotes, men nog skulle jag känna något. Det tror jag. Även fast det nu är den årstiden då man verkligen vill vara med och se hur allt man jobbat med under året faller på plats.
– Och jag hade kunnat vara med, redan nu, på annat håll.
Hur fort fick du erbjudande?
– Det är konstigt hur det är. Det kom veckan efteråt. En ny situation för mig. Men jag tror inte jag skulle komma till min rätt om jag skulle rusa in i något annat. Så i det läget lyssnade jag på mig själv.
Stöd av familjen
Beskedet för en månad sedan gjorde Johan Pennerborns fullspäckade kalender helt blank.
Vad har du gjort de senaste veckorna?
– Jag har försökt vila, men jag är inte riktigt av den naturen... Jag har tränat en hel del, jag har åkt skidor, jag har spelat padel, jag har spelat tennis och jag har tränat mig själv. Dessutom var jag och min fru Camilla iväg på en kort skidresa till Norge.
Hur mår du nu?
– Jag mår bra, det gör jag. Men de senaste veckorna har varit som Per Gessle sjunger – här kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är klart det har varit speciellt.
Vilka känslor?
– Alla. En separation är det definitivt jag varit med om.
Ett stort stöd, det har hustrun Camilla varit.
– Hon är grym. Hon jobbar inom socialtjänsten som chef, hon är också en ledare. Så vi har stöttat varandra och samtalat kring ledarskap.
Pratat, det har han även gjort mycket med döttrarna Ebba och Ida.
– De är vuxna och lever sina egna liv har men jag nu kunnat ha fler riktiga samtal med. Det har känts gott i pappahjärtat.
Är beredd att flytta
Och diskussionerna i familjen Pennerborn har landat i att 50-åringen till pappa inte är redo att säga tack och hej till elittränarkarriären. Och han är beredd att flytta för att fortsätta den tränarresan han inledde i Sunne, 2006.
– Det bästa för mig, det är att vara en del av ett lag. Att vara det är oerhört elementärt. Att inte vara det innebar en tomhet, en saknad. Jag hoppas att den tomheten ska fyllas.
Står du i ett bås i höst igen?
– Om jag vill, då gör jag det.
Vill du det?
– Det vill jag, och jag älskar att vara en del av ett lag. Men det ska vara rätt. Jag tänker inte rusa in i något. Då hade jag kunnat stå i ett bås i kväll.
– Men jag tycker jag har x antal år kvar i mig, på elitnivå. Och jag är beredd att flytta, flytta långt om det behövs. Skulle jag få frågan utomlands hade det varit kul att se en annan hockeykultur, men det måste kännas rätt. Det gjorde det med Färjestad, när det begav sig.
Oväntad tränardröm
Elitkarriären ska fortsätta, men Johan Pennerborn har även en till tränardröm han vill uppfylla.
– Jag vill göra resan, säger han med ett skimmer i ögonen.
– Jag har gamla lagkamrater, som fått barn, som följt med dem och deras lag hela vägen. Den resan har alltid kittlat mig. Kanske när jag är 60, om jag har hälsan och är pigg, att jag kan ge tillbaka något till hockeyn och göra den.
– Träna ett pojk- eller flicklag, som jag inte har någon egentlig koppling till från start till juniorålder.
Men först, då har Johan Pennerborn något annat på agendan.
För svara, det gör han alltid.
– Jag är inte klar än, jag svarade faktiskt några spelare i går och i dag. Över 500 totalt, och jag ska beta av allihop. Det ska jag.