ISMAEL ATARIA: Världen gör mig spyfärdig

Krönikor
PUBLICERAD:
Mitt i ondskans kaos måste livet ändå fortsätta, skriver Ismael Ataria.
Foto: Evgeniy Maloletka/VF
Min son har magsjuka. Det är första gången vi konfronterar sjukdomen som familj. Det är ännu en milstolpe i föräldraskapet, ännu en sjukdomsfjäder i hatten.

Min son är en kämpe, ena stunden leker han med sina Legobilar för att plötsligt över mattan skapa en scen som hämtad ur Exorcisten. Jag hatar magsjuka, den har alltid varit min nemesis men som förälder är magsjuka tyvärr en del av vardagslivet. Jag är bra på att tvätta händer och hålla rent så jag är inte orolig för att själv bli sjuk. Fy för att ligga och följa världsnyheterna och DESSUTOM ha magsjuka, tanken får mig att rysa. Nej, jag tänker INTE bli sjuk.

Vi bär alla en oerhörd tyngd just nu. Varje dag vaknar jag med vånda. Jag har en rädsla att slå på tv:n eller titta på mobilens pushnotiser, vilken ondska ska jag ta del av idag? Jag närmar mig nyheterna på samma sätt som jag närmar mig en raket som aldrig briserade, liksom vacklande med kisande ögon. Jag märker att jag går runt med en förhöjd oro, det gnager i magen och stresspåslaget är ett jämnt flöde. Mina tankar vandrar ofta till människorna i Ukraina och jag tänker på alla barn som sitter i skyddsrum och kramar sina föräldrar, kanske ligger även något barn där i magsjuka. Det är märkligt men jag får nästan dåligt samvete över att min familj befinner sig i trygghet. Jag ser på min son som ligger i soffan och bläddrar i en bok och på skärmen rullar ännu en stridsvagn förbi. Jag funderar över min sons framtid, vilken värld ska han ärva? Vilka rester ska min son tvingas plocka upp för att maktgalna män förstört den mjukhet vi alla är värda.

Plötsligt spyr min son igen och efter att vi tagit hand om honom och min sambo virat in honom i en filt så tar jag mig an mattan. Doften av kräk har en tendens att gnaga sig in i tyger och textilier, jag hatar verkligen lukten av spya. Jag slänger ut mattan i snön och börjar frenetiskt borsta med piassavakvasten. Jag tar ut all min ilska på mattan. Jag föreställer mig att det är Putin jag borstar bort: ”Vik hädan ditt jävla kräk!” Dessvärre borstar jag så hårt att kvastskaftet går av och jag flyger in i väggen. I min frustration så sätter jag mig på trappan och gråter.

Vi följer kriget i realtid och vi vet aldrig vad som ska ske om några timmar. När jag skriver den här krönikan är det onsdag och gud vet vad som har hänt på lördag när den publiceras. Jag gråter titt som tätt. Min sambo tröstar mig och jag är så glad att vi har varandra. Jag förbannar mig själv över att jag är så blödig. Jag måste hålla samman för min son skull, barn har en känslig radar när det kommer till vuxnas sprickor i fasaden. Jag vill vara en trygg klippa. Jag häller upp lite nyponsoppa till min son och låter SVT:s extrainsatta nyhetsrapportering vika hädan för Babblarna. De kulörta figurerna ställer sig i bjärt kontrast mot Sergej Lavrovs buttra järnridå. Mitt i ondskans kaos måste våra liv ändå fortsätta. I skuggan av världens mörker måste vi lämna på förskolan och beta av våra inköpslistor. Vi ska stryka skjortor, bädda våra sängar, sätta upp nya tapeter, krydda såsen med dragon och ta hand om våra sjuka barn. Vi ska ge folket i Ukraina vårt stöd och vi kanske lär oss att sätta värde på vår trygga vardag. Vi ska hålla ihop för varandras skull. Vi ska vårda kärleken.

När min son somnat i soffan knäpper vi tillbaka nyheterna och när bilder på ännu en sönderbombad ukrainsk stad visas upp så känner jag bara illamående. Vi stänger istället av TV:n men illamåendet består, jag förstår att jag inte kommer undan. Jag går in på toaletten och hukar ner över toaletten, gör mig redo.

Instagram

Foto: Privat

Fick den här under en av mina workshops. Still got it!

Veckans ord

Beredskap

Plus & minus

Plus: Att köpa hem lite extra förnödenheter ifall krisen kommer. Att förbereda sig men ändå ta allt med ro.

Minus: När lagren av burkskinka och vevradios tar slut på en dag. När den hypotetiska domedagen knuffar undan all form av rationellt tänkande.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.