Nöden har ingen lag – utom under promenad

Krönikor
PUBLICERAD:
Jag brukar ta regelbundna promenader på minst en timme, gärna en och en halv timme. Om andan faller på kan de sträckas ut till två timmar.
Jag är inte så rask i stegen så det är inga längre sträckor som avverkas.

Jag måste dock planera in minst ett depåstopp, det vill säga ett toalettbesök, per tur. Sedan en tid tillbaka äter jag nämligen vätskedrivande medicin, vilket ger ett trängande behov. Jag måste kissa ungefär en gång i timmen under alla dygnets vakna timmar.

Det innebär att jag har stenkoll på var det finns offentliga toaletter i centrala Karlstad. För efter en timmes promenad måste jag bokstavligen uppsöka en av dem.

Jag har tre fyra olika rutter där jag ser till att det finns en inrättning i närheten vid tidpunkten då jag förväntas bli kissnödig.

Det är betydligt enklare under sommarmånaderna då jag stegar runt milspåret på Skutberget. Då kan jag smyga bakom ett träd när nöden trycker på.

Det har gått så långt att det i princip blivit en betingad reflex att jag blir kissnödig när jag går på en viss gata på Herrhagen. Det händer inte varje gång, men tillräckligt ofta för att jag har tagit notis om det.

Jag funderar på vad som skulle hända om jag går rutten åt motsatt håll och passerar gatan efter bara 30 minuter. Blir jag nödig då med?

Eller om jag en dag skulle strunta i att ta medicinen?

En dag när jag känner mig riktigt ”wild and crazy” måste jag testa.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.