IDA MYRIN: Hur många kvinnor som flyr kriget försvinner för alltid?

”Hon går ensam, med hela sitt liv nedtryckt i sin väska”

Som att de inte är utsatta nog som flyktingar från ett krigsdrabbat land blir nu kvinnor som korsar den ukrainska gränsen enkla offer för trafficking.
De plockas upp av främmande människor mitt i natten och ingen vet vart de förs – eller om de någonsin får se dagens ljus igen.

En ung kvinna kommer gåendes med en rullväska från gränskontrollen mellan Ukraina och Polen. Hon har en gul mössa på huvudet som sticker ut i folkmassan och en värmande lång svart jacka. Hon tittar ömsom ner i marken, ömsom på sin mobiltelefon när hon går längs vägen. Bakom och framför henne går mammor som bär på sina barn och vänner som går bredvid varandra och pratar, men bredvid henne går ingen.

Hon går ensam, med hela sitt liv nedtryckt i sin väska.

Tre män som står på sidan av vägen får syn på henne och rycker tag i henne. På ett språk hon inte förstår och med en arm runt hennes midja lyckas en av männen förklara att de ska åka till Tjeckien och att hon gärna får åka med. Han gestikulerar stort med sin fria arm och håller sitt ansikte nära hennes. Hon brister ut i gråt – kanske av lättnad, kanske av oro – och de tre männen sluter upp runt henne för att trösta henne.

Ukrainska Anastasia, som är med oss på resan, ser vad som händer och går oroligt fram till den gråtande kvinnan för att hänvisa henne till en buss lite längre fram på vägen. Bussen ska snart gå mot en uppsamlingsplats i en stad lite längre bort och därifrån ska man kunna ta sig till andra länder.

En kvinna iklädd gul mössa blev hänvisad till en buss som skulle ta henne till en uppsamlingsplats. Men hon fick inte plats, och åkte i stället med främmande män. | Peter Bäcker

Kvinnan tackar för hjälpen och vänder ryggen mot männen som blir märkbart irriterade på ingripandet. Men snart återgår de till att flinande viska med varandra. Den ensamma kvinnan fick nämligen inte plats på bussen och går nu med långsamma steg tillbaka mot trion.

”Det är lugnt, jag tar en bild på deras pass sen”, säger hon till Anastasia och vänder bort blicken.

Men vad hjälper det?


Bilden av kvinnan i den gula mössan har följt med mig i flera dagar nu, för jag kan inte sluta tänka på vad som hände med henne. Kanske sitter hon med vänner i Tjeckien och äter middag just nu, kanske upplever hon några av sina värsta dagar i livet.

Över två miljoner människor har flytt Ukraina under de två senaste veckorna – och de flesta av dem är kvinnor och barn. SVT rapporterade i dag om att både IOM (Internationella organisationen för migration) och myndigheter i Ukrainas grannländer, som just Polen, går ut med informationskampanjer om trafficking.

Det här är människor som har lämnat sina pappor, bröder, partners och vänner i ett land under attack. De har fått släppa allt vad trygghet heter och rest i timmar för att ta sig ut ur landet. Då tänker i alla fall jag, eller nej – jag förutsätter, att de ska tas emot ordentligt med värme och stöd, att de ska sättas i säkerhet. Men för vissa börjar det riktiga helvetet där och då.


”Du kan inte bara köra upp i din skåpbil och plocka upp första bästa kvinna, förstår du väl”, sa vår vän Anastasia till sin bekante när han var på väg ned till gränsen för att köra flyktingar till Sverige.

Det visade sig senare vara exakt det han kunde.

Visst är det dumt att tro det värsta om folk, men tydligt är i alla fall att kvinnorna som kommer är lätta byten för någon med dåliga avsikter. De är trötta, skakade och vissa även desperata. Tillåt mig åtminstone hävda att det inte hade varit första gången någon utnyttjade en sådan situation.

Kvinnorna som åkte med honom kom dock fram säkert. De tackade för hjälpen och en av dem sa att hon hade fått tillbaka tron på mänskligheten.

Men det har inte jag.

Publicerad: