LEDARE: Mest av allt förtjänar fler kvinnor att ha dra åt helvete-pengar

Ledare
PUBLICERAD:
Lättare att ”fira” kanelbullens dag än kvinnodagen, för vad går den senare egentligen ut på?
Foto: Marcus Lindblad / SVD / TT
I dag är det internationella kvinnodagen och som vanligt är det är som att alla medier samlar på sig allt jävelskap kvinnor utsätts för runt om i hela världen under året och dumpar rubbet samtidigt. Som en katolsk bikt. ”Detta har världen utsatt kvinnorna för från och med 9 mars ifjol till i dag”. Sen drar vi ett streck och vänder blad – och börjar bygga en ny hög inför nästa år.

Är man en vänsterkvinna i Sverige är risken att man antingen välvilligt ”grattas”, eller av manliga nättroll får höra att svenska kvinnor (horor/häxor/pissluder/landsförrädare) har det för jäkla bra i Sverige och att det är annat i muslimska länder.

Håller man inte med om att man har det för jäkla bra och är tacksam ska man ”tvångskn*llas”, ”gruppvåldtas” eller utvisas nånstans i världen där män inte respekterar kvinnor som män gör här.

Ni vet, som männen som skriver så här gör.

Det brukar landa på samma ställe som när vi diskuterar fattigdom och nån menar att det inte finns nån svensk fattigdom eftersom alla trots allt har det bättre än svältande barn i Afrika.

Det borde förstås gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Två parallella spår där man kräver en högre ambitionsnivå där vi nått längre, och en lägre där man inte kommit så långt.

Men ändå. Det är svårt. Andra specialdagar är enklare att fira. På kanelbullens dag räcker det att stanna vid konditoriet eller matbutiken och stoppa några bullar i en påse så är det klart.

Vad gör man på internationella kvinnodagen? Grattar eller beklagar? Bjuder på bakelse och tömmer diskmaskinen utan att bli ombedd? Och vad är egentligen de stora jämställdhetsmålen i dag?

När kvinnodagen infördes nationellt var det i allt väsentligt en socialistisk demokratikamp. För rätten för kvinnor att rösta – och väljas – allmänna val. Ett tydligt mål. Inte enkelt att genomföra förstås, men man visste när det var uppfyllt.

Och uppfyllt är det väl, ja typ nu då.

I dag leds fem och en halv riksdagspartier av kvinnor – och könsfördelningen bland riksdagsledamöterna är rätt jämn med 46 procent kvinnor och 54 procent män.

Så det är nu det blir svårare. För vad nästa steg?

Lika lön för lika arbete? Jämnt uttag av föräldraledigheten? Rätt till heltid? Rätt till barnomsorg och äldreomsorg? Jämn fördelning av hushållarbetet? Rätten till styrelseplatser? Ägande? Jämställd pension? Maktdelning i största allmänhet?

Inte en enda av dessa frågor kan avgöras utan svår gränsdragning och inte bara i vad som är systemfel och eget ansvar. Vad ÄR ens ”lika arbete” och hur jämnt uttag av föräldraledighet är rimlig när en förälder rent fysiskt är mer investerad i ett spädbarn än den andra till exempel?

Är det ditt ansvar att byta bort det kvinnodominerade jobbet med dåliga villkor och låg lön för ett annat – eller samhällets ansvar att värdera jobbinsatsen högre.

Nu har vi i alla fall kommit så långt att de svenska kvinnolönerna faktiskt inte längre ligger ens tio procent under männens för likvärdigt arbete.

Nu jobbar vi kvinnor inte ens en timme ”gratis” per dag längre som för bara några år sedan.

Men över ett helt arbetsliv betyder det i snitt ändå över 1,5 miljoner mindre i lön. I delar av Värmland kan man köpa sig både ett fint hus och en schysst pensionsförsäkring för de pengarna. Det är pengar jag och andra kvinnor vill ha och tycker vi förtjänar. Pengar på fickan är nog ändå krasst sagt den viktigaste jämställdhetsfrågan.

”Dra åt helvete-pengar” brukar man kalla den privatekonomiska buffert som innebär att man som anställd inte känner sig som en livegen. En buffert som gör att man, när man fått nog, kan säga ”Hit men inte längre. Nu drar jag”.

Fler svenska kvinnor förtjänar att ha en sån – både i yrkes- och privatlivet.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.