Insändare: S-vändningen i säkerhetspolitiken

Insändare
PUBLICERAD:
”Vägen till fred är inte att rusta för krig”, skriver Stefan S Widqvist apropå utrikesminister Ann Lindes presentation av regeringens utrikesdeklaration.
Foto: Jessica Gow/TT
Den 16/2 presenterade Ann Linde (S) regeringens utrikespolitiska prioriteringar.

Vilken röst valde den socialdemokratiska regeringen att lyfta fram i den internationella politiken? Kommer regeringen att fortsätta den nu pågående svenska militariseringen och låta svensk trupp delta aktivt i konflikter runt om i världen?

Något brott mot de senaste årens militarisering förmedlade inte Linde, utan tvärtom befäste hon den nu inslagna vägen när hon betonade vikten av en förstärkt svensk militär förmåga och lyfte fram den största ekonomiska satsningen på svenskt försvar sedan 1950-talet. Strax efteråt uttalade Linde att ”…vi måste fortsätta med våra ansträngningar inom nedrustning”, hur nu detta går ihop med den tidigare hyllningen till den egna upprustningen? För Linde ifrågasatte inte att Sverige idag är en del av den internationella upprustningsivern, ej en nation som prioriterar nedrustning nationellt och internationellt. Varför inte börja med att (s)-regeringen ansluter sig till FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och att Sverige upphör med all export av krigsmaterial till de stridande parterna i Jemen?

Linde fokuserade i utrikesdeklarationen på de ökade spänningarna mellan Ryssland och USA/Nato kring Ukraina och hur Sverige ska förhålla sig till detta. Linde markerade folkrättens regler om staters suveränitet och politiska oberoende och gav stort utrymme åt det ryska hotet invävt i spekulationer kring det tänkta ryska anfallet både mot Ukraina och Sverige, då hon betonade, att ”ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”. Varför byggs en svensk militär upprustning på spekulationerna om ett ryskt anfall, något som saknar trovärdighet?

Vad föreslog hon för förhållningssätt och lösningar? Lyfte Linde att Sverige skall vara en tydlig röst för freden och påminde hon oss om att krig alltid är det sämsta valet. Nej, det perspektivet saknades. Linde höjde inte rösten om att Sverige skulle gå i spetsen för att bygga fredsprocesser. Lindes utrikespolitiska deklaration bekräftade beklagligt nog, att Sveriges röst för fred och nedrustning inom det internationella samfundet blivit allt svagare de senaste åren. Från den socialdemokratiska regeringen har det skett en markant vändning i försvars- och utrikespolitiken. Sverige har en lång tradition av nedrustning och har varit världsledande inom diplomati, konfliktförebyggande arbete och att främja ett starkt civilsamhälle. Denna tradition bryts alltmer av den nuvarande upptrappningen av säkerhetspolitikens militarisering både på hemmaplan och i internationellt agerande.

Linde betonade istället de militära säkerhetsaspekterna och lyfte fram att ”EU är Sveriges viktigaste utrikes- och säkerhetspolitiska arena” parat med utvecklandet av ”en stark transatlantisk länk.”

I en tid av internationella spänningar, som är orsakade av världens stormakter Ryssland, Kina och USA, borde Sverige markera sin alliansfrihet och söka sig bort från en länk som varit ett bidragande instrument för USA att upprätthålla sin position som den dominerande ”världspolisen” och som i praktiken manifesterats genom militäralliansen Nato. Den svenska alliansfriheten är inte trovärdig, när man talar med kluven tunga.

Varför är den socialdemokratiska rörelsen inte djupt oroad över den ökade militariseringen vi ser i Sverige och vår omvärld samt över de enorma resurser som läggs på militära medel? Varför hördes inga kritiska röster vid den nyligen genomförda partikongressen? Vart tog insikten vägen… om att vi med militära medel aldrig kan uppnå varaktig fred? Det går att förebygga väpnade konflikter, men då måste vi våga ifrågasätta militära verktyg som legitima och effektiva för att nå fred.

Vi vet att grundorsakerna måste lyftas genom att arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter, nedrustning och hållbar utveckling prioriteras. Att komma till bukt med dagens säkerhetspolitiska läge nås inte genom upprustning. Borde inte socialdemokratin inse att det i stället ökar risken för väpnad konflikt?

Den nuvarande socialdemokratiska ledningen intar en genuint konservativ syn, där nationell säkerhet grundas i att konkurrens och fiendskap ses som självklarheter, vilket får till konsekvens att hot och våld är legitima medel för att lösa konflikter, vilka då prioriteras framför mänsklig säkerhet. Den bredare säkerhetspolitiska analysen hamnar i skymundan av militära särintressen och då hjälper det inte att man pliktskyldigt nämner andra säkerhetspolitiska områden utöver de militära.

Att vi i tider av militarisering, upprustning och ökade spänningar också ser en kraftig uppgång av chauvinistisk nationalism är inte en tillfällighet. Militarism går hand i hand med enögd nationalism, då militär säkerhetspolitik fokuserar på nationen och inte mänsklig säkerhet, där skapandet av ett ”vi och dom” är drivande idéer för att legitimera båda tankarna. En militariserad försvarspolitik kommer inte att välja utveckling av folkrätt, diplomati och avspänning framför upprustning.

Har den socialdemokratiska rörelsen definitivt lämnat och övergett sina ambitioner att bygga fred? Förmår inte den socialdemokratiska rörelsen upprätta en kritisk debatt när det gäller försvaret och dess alltmer militariserade utformning? Kan socialdemokratin vända tillbaka till sin fredsbyggande tradition och ett Sverige som står fast grundat i fredlig konflikthantering av internationella spänningar med ett fokus på diplomati och nedrustning?

Det är de diplomatiska medlen och förebyggande förtroendearbetet som borde ha prioriteras i den utrikespolitiska deklarationen. Det är hög tid att avstånd från krigshetsen och medias krigsrubriker. Sverige hotas inte av krig! Vägen till fred är inte att rusta för krig. Om vi vill fred måste vi bygga fred!

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.