Sverige går för OS-guld i damstafetten – och man gör det med två värmländskor i laget.
I en stor VF-intervju på telefon från Zhangjiakou berättar Mona Brorsson om varför hon hade räknat bort stafetten, den svenska nyckeln till framgång – och oron det innebar att se norskan Ingrid Landmark Tandrevold gå in i väggen.
– Det känns inte bra när man åker – och det kommer det inte göra i morgon heller, säger Brorsson.
Linn Persson, Mona Brorsson, Hanna Öberg och Elvira Öberg – det blir den svenska kvartetten som på onsdagsmorgonen försvarar Sveriges färger i damstafetten.
– Jag blev jätteglad – och förvånad. Jag hade inte räknat med den starten. Jag är väldigt hedrad och väldigt tacksam att jag får den chansen att representera Sverige igen. Det känns väldigt stort, säger Mona Brorsson när VF når henne i Kina på tisdagen.
Bara en bom, in som tolva i mål som bästa svenska.
Efter att ha fått vänta in i det sista på att få sin biljett fick OS en riktigt fin start för Mona Brorsson.
Men därefter kom kallduschen, den när hon trots det resultatet petades till förmån för Anna Magnusson i sprinten och då även missade jaktstarten.
Det mentala knepet
Värmländskan, hon gjorde då ett val.
– Jag blev jättebesviken när jag inte blev uttagen. Men efter lite processande och funderande valde jag att ”gå helt upp” i masstarten. Jag kan inte säga hur många gånger jag redan kört den tävlingen de senaste dagarna, säger Brorsson och skrattar.
– Både i huvudet och varje dag på skjutvallen har jag kört masstart – mot mig själv. Jag har lagt allt fokus dit, är fullt motiverad och fokuserad på den tävlingen. Jag valde lite att släppa taget om stafetten.
– Det är ett långt mästerskap, för att jag skulle kunna må bra och inte fastna för mycket i tankarna var det som funkade för mig just att se framåt – mot något konkret i masstarten som jag visste att jag skulle få åka.
Givetvis fanns en stafettplats även med där i bakhuvudet.
– Såklart jag ville åka även den. Men jag beslutade mig att inte ta något för givet, tänka ”får jag åka ska det bara vara glädje”. Att det bara skulle vara en bonus. Och det är så jag känner nu.
Hyllar de petade
Stina Nilsson får lämna OS utan en enda start, valet stod till sist mellan Brorsson och Magnusson.
– Jag vet att det var supertajt mellan mig och Anna vem som skulle få den sista platsen. Så verkligen skitstort att få den platsen.
Stort är även hur det svenska laget stöttar varandra, trots att de är konkurrenter med bara fyra startplatser att göra upp om.
– Vi är så otroligt jämna. Anna fick stå över distansen, jag fick stå över sprint och jaktstart. Stina har inte tävlat någonting. Ändå håller vi ihop som ett lag hela mästerskapet. Det är fruktansvärt viktigt, för att kunna prestera, att man också mår bra vid sidan av.
– Och det är extra svårt i pandemitider, vi är väldigt isolerade och kan inte röra oss som vanligt. Att då fortsätta heja på och stötta varandra, det är mäktigt. Anna är en av de första att gratulera mig när det går bra för mig – samtidigt som hon vet att chansen för henne att själv få tävla då minskar. Det är jättesvårt, och verkligen värt att lyfta fram.
Full fart framåt
Linn Persson tar som vanligt hand om förstasträckan, systrarna Hanna och Elvira Öberg kör de två sista. För Mona Brorsson gäller den andrasträcka hon är bekväm på.
– Det är ingen skräll i laguppställningen, skrattar hon.
– För mig känns det jättebra. En sträcka jag är van vid att åka, en sträcka där man ofta får göra sitt eget race. Det brukar kunna vara ganska starka skidåkare på andrasträckan, så antingen gäller det bara att haka på – eller haka av dem. Men man får vara beredd på att det blir en fartfylld sträcka.
Ligga på gränsen – men inte över den. Vilken avgörande avvägning det är förkroppsligade norskan Ingrid Landmark Tandrevold med sin totala genomklappning på de sista kilometerna i jaktstarten.
Mona Brorsson, hon såg allt utspelas från första parkett.
– Jag var där och hejade, när jag såg henne vid sista mellantiden och i sista uppförsbacken ropade jag till henne ”åh du tar medalj i dag – jättehäftigt”. Att se henne åka i mål som 14:e tjej... Det var jätteläskigt, riktigt obehagligt.
Ligga på gränsen
Hon tar det som en lärdom, men som något som inte får bli en rädsla.
– Det är fruktansvärt speciella förhållanden här. Dels med höjden, men framför allt i kombination med kylan – och luftfuktigheten med en så torr luft. Det tillsammans med den hårda vinden gör verkligen att det tär på kroppen.
– Man måste ha huvudet med sig när man åker. Det är det viktigaste, så man inte går över gränsen. Samtidigt vet man vad som står på spel. Det är inte läge att spara sig. Man måste lägga sig precis på gränsen för vad kroppen klarar av.
För att testa var den gränsen går har Mona Brorsson bland annat kört en träningstävling i de tävlingsfria dagar hon nu haft.
– Vi har haft ett ”reservrace”, vi som inte tävlat körde en liten minivärldscup i form av en stafettsträcka där jag verkligen fick prova vad kroppen gick för. Hur kall kommer man bli? Hur mycket kläder kan man ha på sig? Och framför allt, hur reagerar luftrören? Det är det svåraste.
– Det känns inte bra när man åker – och det kommer det inte göra i morgon heller. Man måste bara bli bekväm i det. Jag är egentligen ganska välanpassad till höjden, vi har varit länge här. Men det är något helt annat än att tävla på lågland, när man väl dragit på sig mjölksyra är det väldigt svårt att bli av med den.
Vill ett steg uppåt
Kan Persson, Brorsson och Öbergarna klara sig undan det och pricka svart i skyttet finns alla möjligheter till en minnesvärd svensk onsdag.
Med det lag ni har, medalj och seger är det ni går för?
– Ja, absolut. Det är vad vi vet att vi är kapabla till. Samtidigt går det nästan inte sätta några placeringsmål, men absolut – vi kommer köra för medalj. Och det hade varit en dröm att få toppa det som vi gjorde för fyra år sedan. Tänk att få kliva ett steg till upp på pallen, det hade varit alldeles fantastiskt.
– Vi kommer sälja oss dyrt. Vi kommer göra exakt allt vi kan. Men vi är inte ensamma om att vilja vinna.
Om inte minst visade herrarnas stafett – där det ryska laget såg ut att ha guldet säkrat innan sista skyttet men föll igenom – att precis allt kan hända.
– Det är precis det som gör att man älskar – och ibland hatar – skidskytte. Det kan vara brutalt. Vi vet att vi är ett av favoritlagen. Men där finns Frankrike, Norge, Ryssland och Tyskland... Det kommer handla om vilka som är skickligast för dagen.
”Höjdpunkten kvar”
En medaljchans där, och sen en avslutande masstart. För start där blir det både för Mona Brorsson och Linn Persson, Anna Magnussons svagare jaktstart gör att hon inte är inkvalad.
– Jag tror Anna är på reservplats men i och med att vi är fyra inkvalade kommer hon inte kunna ta någon plats, säger Brorsson som ser fram emot de sista OS-dagarna.
– Det är inte lätt att vara reserv. Det är inte lätt att stå och titta på – när man är i bra form. För jag känner verkligen att jag hade platsat. Nu är det verkligen höjdpunkten av mästerskapet kvar.