30 år sedan Torsby blev Bronsbyn: ”Fattade inte hur stort det var”

OS-medaljerna har duggat tätt, i Peking liksom i flera vintermästerskap dessförinnan. Men det har inte alltid sett ut så.

Vid spelen i Albertville 1992 bidrog lilla Torsby till hälften av den samlade medaljskörden – och förvandlades mer eller mindre officiellt till ”Bronsbyn”.

Inför årets skidskyttestafetter styrde VF kosan norrut för en tripp längs minnenas allé.

Februarisolen formligen vältrar sig över Valbergets skidstadion när vi möter upp två fjärdedelar av hjältegänget från den franska alpbyn Les Saisies. Mikael Löfgren och Leif Andersson fungerar i dag som lärare på Stjerneskolans skidgymnasium, och har på så vis hållit kärleken till sin sport vid liv.

Detsamma gäller i högsta grad även de övriga två – Ulf Johansson och Tord Wiksten – även om det bara är den sistnämnde av dem som yrkesmässigt jobbar med skidskytte. Detta dels genom egna eventbolaget där han erbjuder kurser och utbildningar, dels genom rollen som världscup-kommentator på Eurosport.

De sistnämnda två bor dock i Karlstad respektive Örebro, varför vi får komplettera med dem på telefon.

Vi slår oss ned i samlingslokalen intill speakertornet och bläddrar fram till 17 februari 1992 i det gulnade VF-lägget. ”Bronset som känns som guld ”, lyder rubriken intill färgbilden på förstasidan.

– Ojoj, det var ett tag sen, säger Mikael Löfgren med ett brett leende.

Duon bläddrar roade mellan sidorna, som under en dryg vecka kom att präglas mycket av de ganska oväntade värmländska framgångarna.

Den då blott 22-årige Löfgren räknades visserligen som ett stort löfte, men än så länge utan större seniormeriter. Leif Andersson, då 30, hade en åttondeplats från Sarajevo som toppnotering. Den Hammaröbördige 24-åringen Ulf Johansson var internt mest känd för sina imponerande lårmuskler och 20-årige junioren Tord Wiksten var i princip helt oprövad (om än med ett JVM-guld i bagaget).

Men kvartetten hade en X-faktor: helheten visade sig ofta starkare än delarna.

– Minnena börjar blekna, men jag vet att vi hade gjort ett par starka stafetter i världscupen åren innan. Det var där vi verkligen kände att vi hade en chans. Vi var starka i skyttet allihop och på den tiden betydde det ännu mer, säger Leif Andersson.

Östgöten hade tidigare tävlat för klassiska Torsbyklubben SK Bore, men sedermera flyttat till Lima och gått över till Sälens IF. Med sin rutin från två tidigare OS var han en viktig kugge. Och formen var det uppenbarligen inga fel på.

I minireferatet här intill beskriver han sin andrasträcka som sitt ”bästa lopp i karriären”.

– Känslan när jag kunde dra ifrån ryssen Popov mot slutet var mäktig, den saken är klar.

Fokus på Gunde Svan

Medialt befann sig dock det svenska skidskyttet i något av en skuggtillvaro på den här tiden.

Längdlandslaget med Gunde Svan och Thomas Wassberg i spetsen hade skämt bort oss under hela 1980-talet, medan de gevärförsedda utövarna haft det betydligt mer trögt. Lars-Göran Arwidsons brons i Sapporo 1972 var den senaste OS-medaljen.

– Torsten Wadman härifrån Torsby tog ett VM-brons på 1970-talet också, annars var det stolpe ut. Det bidrog väl till att inte tv visade nåt från världscupen, utan bara vart fjärde år under OS. Vi gled lite under radarn, säger Mikael Löfgren.

Det var inte bara medialt som förutsättningarna var bistrare. Ett uppenbart exempel: mattorna som skidskyttarna i dag ligger och står på under skyttemomentet. De fanns inte på tidigt 1990-tal.

– Det hände då och då att man kom in på vallen, tog av geväret, la sig ned för att ta stöd – och armbågen sjönk ned ett par decimeter i lössnön. Stående skyttet kunde nästan bli lite farligt ibland för skidorna gled iväg, berättar Mikael.

Leif fyller i:

– Det här är ju bara några år efter att fristilen kom in i bilden, så vi körde ofta ovallat vilket inte hänt tidigare. Man fick inget grepp i snön alls...

Spelen i Albertville hade börjat lite halvknackigt, både för skidskyttarna och de svenske generellt. Den individuella sprinten blev en missräkning, med en 14:e plats för Ulf Johansson som bäst. Christer Majbäcks brons på tremilen var ännu efter en dryg vecka enda blågula medaljen.

Vallachefen i olycka

När gänget vaknade på stafettsöndagen, den 16 februari 1992, var vädergudarna dessutom på uselt humör.

– Tänk hur det är, under alla år har jag inte haft ett enda minne av det. Det var först när jag såg ett filmklipp från loppet för några år sen som jag noterade snögloppet, småler Leif Andersson.

Vallachefen Mikael Jansson hade dagarna innan i full fart kört in i en pistmaskin – med ett benbrott som följd. Det löste sig tack vare att senare års både norske och svenske förbundskapten Magnar Dalen, som då jobbade för ett vallaföretag, plockades in. Skidorna var bra preparerade (i nästan samtliga fall).

Ulf Johansson drog iväg på förstasträckan, forsade fram till täten vid första smala vägbron – och fick ett snedskär.

– Vi trodde knappt det var sant. Där stod han fastlåst tvärs över spåret och var tvungen vänta på att alla passerade förbi honom, säger Mikael Löfgren.

”Helt otrolig känsla”

Den tidiga malören skulle dock inte visa sig avgörande. Ulf Johansson gjorde en urstark sträcka, Leif Andersson följde upp med en ännu bättre och Tord Wiksten tappade trots halvtaskiga skidor – han tvingades i sista stund låna ett par från längdlandslaget – inte alltför mycket tid.

Inför slutavgörandet handlade det om Sverige mot Norge – och då darrade den rödblåvite legendaren Eirik Kvalfoss. Micke Löfgren kunde defilera mot bronsmedaljen, efter de överlägsna tyskarna och ryssarna.

– En helt otrolig känsla, just att få göra det tillsammans var fantastiskt.

Efterspelet? Tja, det är i stora stycken känt – framför allt att Mikael fyra dagar senare följde upp laginsatsen med en enorm distanstävling individuellt. Därav att han som ende Albertville-svensk fick två medaljer med sig hem.

På kvällen den 24 februari landade den värmländska delen av truppen på Karlstads flygplats. Ett antal anhöriga och kompisar hade tagit sig dit för kramkalas. Men en överraskning kvarstod.

– Jag var så fruktansvärt trött den där kvällen, jag ville bara hem och sova. Fast så blev det ju inte riktigt, skrattar Mikael Löfgren.

Överraskande firande

Nej, uppe i Torsby hade kommunledningen smitt planer i hemlighet. När ekipaget kom infarande mot gamla torget möttes de av ett folkhav. En bra bit över 1 000 Torsbybor trotsade svinkylan för att hylla Torsbysönerna Löfgren/Wiksten.

– Vi bara tittade på varann och gapade, det såg ut som när Fernandoz var där och spelade på midsomrarna. Fram till dess hade vi nog inte riktigt fattat hur stort det var, säger Mikael.

En ytterligare bekräftelse fick hjältarna strax efteråt, när Torsby kommun smällde upp en jätteskylt med texten ”BRONSBYN” intill 45:an. Den blev sedan kvar i ett par år.

Vad tror ni bronsmedaljerna betydde för svenskt skidskytte?

– Det hade helt säkert betydelse, SVT sände under VM året därpå till exempel. Tyvärr gjorde vi ingen vidare insats då. Men sen hoppade Magdalena Forsberg över och blev dominant, vilket verkligen satte sporten på kartan. Hon kan eventuellt ha inspirerats lite av oss. Du får fråga henne om det, säger Leif Andersson.

Vad säger ni om dagens arvtagare?

– Det är ett helt suveränt gäng. Sporten har gått framåt enormt, de är bättre på allt i dag. Vi hade förstås helt andra förutsättningar, vi jobbade ju deltid, men världstoppen är betydligt jämnare och tuffare i dag, säger Mikael Löfgren.

Och nu väntar nya stafetter. På tisdagen kör de svenska herrarna, på onsdagen de svenska damerna där det kan bli dubbelt värmländskt i laget.

Kan det bli nya stafettmedaljer i Peking?

– Absolut! Visst, de har inlett lite halvdant men det är så otroligt små marginaler. Jag skulle bli förvånad om det inte blev så.