Debatt: Ett Sverige utan nysvenskar vore lika primitivt som Jimmie Åkesson själv

Debatt
PUBLICERAD:
Klimatförändringarna kommer att tvinga många fler än i dag på flykt och ett Sverige som följer Jimmie Åkessons politik och inte tar sitt ansvar och tar emot flyktingar kommer bli fattigare och sämre, menar debattören.
Migrations-, invandrings- och flyktingfrågor kommer för varje ny dag att bli allt viktigare. Inte minst som klimatförändringarna kommer att driva allt fler på flykt, skriver Mats Parner och menar att ett Sverige som inte öppnar sina dörrar för flyktingar riskerar att bli sämre, fattigare och mera isolerat.

De flyktingströmmar som under de tre senaste decennierna nått Sverige har i betydande utsträckning orsakats av de krig som ägt rum i före detta Jugoslavien, Kosovo, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien.

Människor som flyr från krigshärdar har förlorat allt eller nästan allt och bör hjälpas och stödjas. I den mån de flyende haft ett val, så ska vi känna stolthet över att de lyckats ta sig till just Sverige, eftersom vi bor i ett land som nödställda individer söker sig till och inte ifrån.

Migrations-, invandrings- och flyktingfrågor kommer för varje ny dag att bli allt viktigare. Det är något av en truism. I slutet av år 2020 uppgick antalet flyktingar i hela världen till 82,4 miljoner av vilka 29,6 miljoner korsat nationsgränser och 11,2 miljoner tvingats på flykt enbart under det nyssnämnda året.

Det handlar ändå blott om rännilar i jämförelse med vad som komma skall. Från huvudsakligen södra Asien, Latinamerika och Afrika söder om Sahara antas nämligen hela 200 miljoner befinna sig på flykt redan 2050 – alltså om mindre än 30 år – och detta uteslutande av klimatskäl.

Här finns ingen återvändo. Klimatförändringarna har idag nått en sådan omfattning att vitala delar av planeten kommer att vara bokstavligen obeboeliga vid nästa halvsekelskifte.

Åtskilligt tyder dessutom på att de 82,4 miljoner som i dagsläget flyr undan krig, konflikter och annat elände (men inte etiketteras som klimatflyktingar) kommer att vara avsevärt fler om några årtionden.

De politiker och politiska partier som i de rikare delarna av världen argumenterar för en restriktiv och återhållsam invandringspolitik – och de är i majoritet – bäddar i realiteten för humanitära katastrofer av gigantiska mått och, troligtvis, för olika varianter av fascism.

Vi har ju ”med berått mod”, för att nu använda en känd Ebba Busch-harang på korrekt sätt, låtit 23 000 människor omkomma i Medelhavet alltsedan 2015 på väg från Libyen eller Tunisien till Italien i bräckliga farkoster. Här är mörkertalen av alla tecken att döma mycket stora.

Lars-Arne Sjöberg, före detta universitetsråd och professor emeritus i Teknisk kemi vid Karlstads universitet, gav sent i fjol ut studien Invandringen på vinst och förlust (Books on Demand). Där nagelfars samtliga åtta svenska riksdagspartiers idé- och principprogram i invandringsfrågor i tredje kapitlet.

Inför valen 2018, berättar Sjöberg, fick drygt 400 experter och forskare runtom i Europa ’betygsätta’ våra partier ur strikt invandringssynpunkt i en skala från 0 till 10.

Vitsordet 0 indikerade här en ytterligt positiv syn på invandring, medan 10 signalerade en precis lika extremt negativ grundhållning. Utgången blev avslöjande och resultatet påfallande utspritt och, åtminstone delvis, överraskande:

Miljöpartiet fick betyget 1,3, medan Vänsterpartiet och Centern noterades för 1,5 respektive 1,9. Dessa tre skilde ut sig rätt så eftertryckligt från de övriga fem.

Liberalerna och i någon mån Socialdemokraterna intog en mellanställning och registrerades för 4,5 respektive 6,3. Den populistiska högerflanken, bestående av Kristdemokrater, Moderater och Sverigedemokrater, bokfördes slutligen för idel höga värden med 7,8 för KD, 8,0 för M och 9,8 för SD.

Man bör nog inte dra alltför stora växlar på de ovanstående resultaten. När Centern i sitt idéprogram säger sig arbeta för ”alla människors lika värde” och för ”allas rätt att fritt röra sig över gränserna”, så handlar det om rena fraseologin, eftersom partiets agenda är klart nyliberal och arbetarfientlig.

Ändå menar jag att låga siffror generellt står i samklang med en humanitär syn på invandring, medan högre siffror innebär att man uppfattar flyktingar och invandrare först och främst som oönskade kostnader. Det senare sambandet kan tyckas uppenbart. Ingen ska inbilla mig att det är av strikt humanitära skäl som KD, M och SD kämpar med näbbar och klor för att bevara Sverige (så) svenskt (som möjligt).

Det bjuder emot att diskutera invandrare i ekonomiska termer, i synnerhet som de invandrarfientliga kostnadsfundamentalisterna torde ha grundligt fel.

Mycket talar för att invandringen på längre sikt är lönsam även i ekonomiska termer. Under de senaste åren har ett stort antal undersökningar visat att så är fallet. Ett Sverige helt utan nysvenskar (eller med ett försvinnande fåtal sådana) löper risk att bli sämre, fattigare, mera isolerat, mera kulturellt inskränkt och så vidare, kort sagt ett primitivt Jimmie Åkesson-samhälle.

Men detta är trots allt inte avgörande. Avgörande är i stället att de 200 miljoner klimatflyktingarna år 2050 är människor precis som vi och med identiskt samma människovärde.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.