Tio värmländska OS-resor – här är föräldrarnas berättelser om hur de gick till

Bakom varje framgång finns en historia – med många hjältar som hjälpt till på vägen.

VF-sporten har bett de som känner de värmländska OS-atleterna allra bäst att beskriva människan bakom framgången.

Här är tio berättelser om tio olympier – ur deras föräldrars perspektiv.

Helena Eriksson, 67

• Mamma till Oskar Eriksson, curling.

”Oskar var lite vild när han var liten, precis som det ska vara. Han har ju två äldre bröder – Anders som är nio år äldre och Markus som är fyra år äldre – som spelade curling och därför var vi mycket i hallen, och Oskar sprang runt där som en liten boll.

Jag minns en gång, det satt ett gäng äldre gubbar och tittade på matchen nere på isen och vi var också där av ren nyfikenhet, jag tror det var elitserien. Allt är ju alltid lättare från läktaren, och gubbarna sa hur de borde ha spelat. Oskar satt där bredvid och tittade och plötsligt sa han ”nej, så här borde de ha gjort”. Gubbarna blev så överraskade – vad pratade den lilla ungen om! Och han hade ju rätt, Oskar – han har alltid haft ögon för det taktiska och det tekniska.

Vi har sett honom vinna flera VM och EM på plats, men faktiskt inte varit på något OS. Vi hade tänkt åka till Peking, men nu är ju inte det så lätt... Så får vi titta hemifrån. Det skiljer ju sju timmar, så det blir väldigt tidigt här – men då får man gå upp. När Oskar spelar, då sover man inte. Vi får helt enkelt vända på dygnet i två veckor.

Vi är mycket stolta över honom, det går inte säga något annat än att det värmer våra hjärtan att se honom på OS. Igen. Och dessutom är han ju en så ordentlig och trevlig kille. Ett par gånger har hans med- och motspelare på VM röstat fram honom till turneringens trevligaste. Så han sköter sig, vår Oskar”.

Gert Murén, 58

• Pappa till Emma Murén, ishockey.

”Det är mycket tack vare Emmas vilja och intresse som gjort att hon tagit sig dit hon är i dag. Under ungdomsåren har hon alltid spelat med killar, både inom hockeyn i Hammarö HC och bandy i Boltic, och det har gynnat henne enormt mycket. När man är så pass liten handlar det inte så mycket om styrka, då är det mest skridskoåkning och teknik som är det viktigaste.

Man ser i dag att hon fått med sig mycket av det. Jag som också har en bakgrund inom ishockeyn har försökt att få henne att alltid se till sitt eget bästa, man ska göra något för att det är kul. Hon har hela tiden haft ett brinnande intresse för klubba och puck.

Förutom hockey spelade hon även bandy, fotboll och innebandy, men det var hockeyn som var roligast tyckte hon. När hon frågade mig om jag ville gå ut och lägga passningar på gatan har jag aldrig sagt nej, sånt är viktigt. Men det har hela tiden varit på hennes villkor.

Hon har hela tiden haft talang, men för att lyckas och komma långt krävs ett maratonlopp och ett brinnande intresse, vilket Emma hela tiden visat att hon haft. Det har varit svårt att som förälder inbilla sig att hon en dag skulle få spela OS, men nu är hon där och man kan inte vara annat än stolt. Hennes hårda jobb och tålamod har belönat sig”.

Anders de la Rose, 55

• Pappa till Jacob de la Rose, ishockey.

”Jacob och hans storebror Erik har alltid sporrat varandra enormt mycket. Det har alltid varit en kamp om vem som är bäst och som lillebror får man alltid kämpa lite hårdare. Sedan har Jacob haft storleken redan som liten, han var välvuxen för sin ålder och det har han sedan använt till sin fördel.

Båda bröderna har dock inte bara hållit på med hockey, det har även varit fotboll, bandy, golf och innebandy hemma i Arvika. Som föräldrar körde vi runt dem med enbart glädje, det är en tid man saknar om jag ska vara ärlig.

Att nu få se Jacob på ett OS som är det största man kan vara med om känns enormt kul, det är få förunnat och som förälder blir man både rörd och stolt. Jag vet också att det finns en person i himlen som är ännu stoltare än vad jag är, det är tragiskt att hans mamma Christina inte får uppleva detta.

Nu hoppas vi bara att han inte blir stoppad av covid, det är små marginaler nu för tiden men vi håller alla tummar vi kan och det är många här hemma som kommer sitta fastklistrade framför tv:n”.

Maria Rydahl, 54

• Mamma till Gustav Rydahl, ishockey

”Gustav var väldigt blyg och stönig som liten, det var ingen utåtriktad kille direkt. Han gillade att hålla sig nära familjen och kompisarna, dessutom var det mycket idrott inblandat. Båda jag och hans pappa var simmare båda två och hans syster höll på med fotboll.

Det var mycket idrott i familjen och Gustav ville alltid göra som sin storasyster och härma henne. Och visst var det så att han alltid ville vara bättre, hon fick stå ut med honom ett bra tag ända tills hockeyn kom in i bilden.

Efter det har han varit väldigt målmedveten och det är faktiskt helt otroligt att han nu ska få åka på OS. Gustav har slitit väldigt mycket för att nå dit han är i dag”.

Barbro Hansson, 63

• Mamma till Mona Brorsson, skidskytte

”Mona började med längdskidor tidigt. Skidåkningen har gått i generationsarv, min mamma tävlade i längdskidor. Men när hon var tio år fick hon följa med min brorsa på träning. Jag var inte hemma och då tog han med henne på skidskytte, efter att hon skjutit första kvällen var hon helt såld på det.

Vi fick inhandla ett gevär så hon kunde fortsätta med det här hemma i Koppom och hon började i Beted skidskytteförening. Hon var duktig på att åka skidor redan innan hon började med skidskyttet och det märktes tidigt att det gick bra när hon sköt. Hon träffade alltid och det var himla roligt att skjuta utan skjutstöd, det fungerade även utan för henne.

Senare började hon på skidgymnasiet på Stjerneskolan i Torsby, då fick hon välja en idrott och fokuserade mer på skidskyttet, innan hade hon spelat fotboll i Köla/Koppom och man var livrädd att hon skulle skada sig.

Det var nervöst innan hon fick OS-beskedet och det kom någon tår också, häromsistens. Vi brukar träffas i april när säsongen är över, men i fjol blev det inte aktuellt när läget var som det var i Arvika och Eda kommun. Hon kom hem några dagar på älgjakten i höstas. Nu ska det bli kul att följa henne på OS”.

Björn Tömmernes, 64

• Pappa till Henrik Tömmernes, ishockey

”Henrik har alltid varit nyfiken på idrott och kanske framförallt bandy eftersom jag själv spelade i Boltic när de var som störst. Mamman var hästintresserad och höll på med hoppning så vi var verkligen en idrottsfamilj i grunden.

När Henrik växte upp gick han i både hockey, bandy, fotboll tillsammans med bland andra Magnus Nygren och Henrik Björklund. 90-kullen blev ett väldigt gött gäng som även efter tid innehöll Marcus Johansson. Med tanke på att de var så tajta bestämde de nog sig ihop för att satsa på hockeyn.

Det var ingen skräll att de vann J18-guld tillsammans 2008 för det var verkligen flera spelare som var fruktansvärt bra. Grabben hade nog också stannat i FBK om de haft ett J20-lag på den tiden.

Att han sedan hamnade Frölunda var egentligen en slump. Vi fick veta att både de och Linköping var intresserade, så jag körde honom till båda ställena men när vi träffade Frölunda kunde man se hur hans ögon lyste. Han sa att han ville dit och jag hindrade honom inte, jag sa att Karlstad alltid finns kvar och det är bara att återvända i framtiden om han så vill.

Det var också väldigt nära att Håkan Loob värvade hem honom när han var i Finland och spelade, men då var det snabba ryck och Henrik behövde fatta ett beslut på bara några timmar. Den gången löste det sig inte, därför blev Frölunda på nytt något år senare.

Det ska bli ruggigt häftigt att se honom på OS nu, en får ställa klockan tidigt på mornarna men det funkar ju i och med att man är pensionär nu för tiden, haha”.

Berit Arvidsson Persson, 61

• Mamma till Linn Persson, skidskytte

”Jag minns så väl i lärarsamtal hur vi alltid fått höra: ”Det Linn vill göra, där kan hon ta sig hur långt som helst. För hon har en sån motor”. Och det stämmer verkligen, Linn är verkligen en träningstalang. Ingen når den nivån utan hjärta och lungor, men hon har en väldig psykisk stark motor.

Båda mina barn är väldigt rörliga, när storebror Tomas, som är fyra år äldre, började åka skidor, hängde hon med honom. Och när hon var nio år och han började med skidskytte, då följde hon med dit också. Först i Östmarks IF, sen i Bore.

Tomas kunde åka på talang när han var yngre, men sen krävs träning när man blir äldre och tyvärr blev han ofta sjuk då. Han gick också skidskyttegymnasiet, men han gav sig sista året – därefter tävlade han inget mer. Tomas var faktiskt den bättre skytten av de två, fast kanske inte i dag – haha.

Linn hade alltid kroppen med sig, varit lättränad och energisk. Och hon har alltid älskat att tävla. Hon tävlade i allt, vem som skulle göra klart matteböckerna först... Allt!

Jag tror att när hon började gå in för idrotten ordentligt var när hon insåg att jag skjutsade henne på träning inte bara för att storebror skulle träna, utan för hennes skull. Då var hon elva-tolv år, och från då hade hon sitt mål klart. Sen visste hon inte om det skulle bli längdåkning eller skidskytte, hon var duktig i båda. När hon började gymnasiet var hon tvungen att välja, och då blev det skidskytte.

Att följa henne därefter har varit ytterst nervöst. Varje tävling har alltid varit den viktigaste, så har hon känt sen hon var liten. Och nu är det så stenhård konkurrens så det räcker att göra en dålig träning för att inte få starta i en tävling.

Inför Pyeongchang hade Linn ryggproblem, och det var inte alls säkert att hon skulle bli med över huvud taget. Så därför var vi inte på plats. Hade det inte varit för pandemin hade vi varit i Kina nu, vi hade sparat till en resa och sagt ”den här gången ska vi åka”. Men det blev ingenting av någonting.

Men jag har tagit ledigt på alla de dagar det finns förhoppningar om att hon kommer tävla. Men det vet man inte heller. Men jag hoppas hon får köra de individuella tävlingarna, och stafetten. Jag är stolt att Linn tagit sig med i laget, i den konkurrens som är.

Men jag hoppas på medalj, det gör jag alltid. Hon är ju sååå nära, Linn. Men då gäller det att allt ska stämma, samtidigt. Och dessutom är det ju ett litet krux att alla de andra också vill ha de där medaljerna. Skidskytte är inte allt, men det är mycket”.

Stefan Carlsson, 50

• Pappa till Olivia Carlsson, ishockey

”Hennes mamma tog henne till skridskoskola i Forshaga som väldigt ung, sen hoppade hon med i ett lag där och började spela med killarna. Det gjorde hon fram tills gymnasieåldern. Hon var alltid väldigt sportintresserad och höll på med fotboll och innebandy, hon var väldigt duktig idrottare och framåt.

Sen blev det hockeygymnasiet i Örnsköldsvik vilket var väldigt kul, men lite synd för oss, haha.

Både jag och hennes mamma Maria har varit väldigt sportintresserade, det har varit speciellt med Olivia eftersom det gått väldigt bra också. Vi har följt henne på tv och dator och varit med där vi kunnat.

Bland annat så var vi på JVM i Tjeckien när de kom trea, vi har varit med i USA när de spelade VM i Detroit och följt ganska mycket. Varje gång de är i Göteborg, Leksand eller Jönköping brukar vi åka dit. Någon gång per säsong blir det Örnsköldsvik också. Jag såg väl inte där och då, när hon flyttade upp, att hon skulle bli kvar där så länge, men hon ska bo där hon trivs bäst, även om det är väldigt långt bort från oss”.

Mattias Aronsson, 53

• Pappa till Hanna Aronsson Elfman

”Hanna var väldigt ung när hon tog de första stegen med skidåkningen. Jag drev Långberget och det var där hon tog sina första stapplande steg och hade sina första skidstunder. Senare flyttade vi vidare mot Karlstad och då fortsatte hon i Kil, när hon var 6-7 år gammal. Sedan dess har det rullat på. Hon och hennes lillebror Filip var de som kom ut först i backen och gick in sist. Det var mer åt hållet att vi fick slita dem från slalombackarna.

Det har aldrig legat något fokus på att hon ska få en karriär, det är först nu som det eventuellt kan finnas möjligheter till det. Jag tror verkligen inte man ska ha det tänket för det finns många hinder på vägen. Det har varit en icke fråga och fokus har varit här och nu, alltid. Vi har också alltid sagt att vi inte vill att barnen ska åka så mycket skidor så de slutar för att de är less. När tävlingskarriären är över hade det varit kul om de fortfarande vill göra en familjeresa någonstans och åka skidor.

Som föräldrar har vi också fått våra barn att klura ut själv vad de behöver göra. Hanna låg långt framme med resultat även som ung, men resultat har inte varit fokus. I stället har vi pratat om vad som gick bra på tävlingen, vad hon kan göra nästa gång och om besiktningen av banan funkade bra.

Jag var Hannas tränare när hon var yngre och under ett pass är det kanske lätt att tro att man tränar sitt eget barn allra bäst. Men ser du till helheten så under ett pass är det ditt eget barn som får minst uppmärksamhet. Däremot har vi haft massor av tid till och från träningar och vid middagsbordet.

På så sätt så har hon kanske varit förberedd på ett sätt som andra inte haft möjlighet till. Samtidigt är det absolut bästa att få en träningsgrupp så jämn som möjligt, då triggar de varandra. Men svaren kan vi inte servera, det måste de hitta själva”.

Sven Olov Persson, 55

• Pappa till Anton Persson, längdskidåkning.

”Anton började tidigt med skidåkning och var duktig ganska snabbt. Han var väldigt noggrann och seriös med sin träning samtidigt som SK Bore hade en väldigt bra träningsgrupp födda 94/95. De pushade varandra och exempelvis fanns Linn Persson (skidskytte) och Sandra Olsson med i den gruppen. Det var en väldigt bra miljö med Bosse Olsson som tränare där Anton också ville hålla jämna steg med de som var ett år äldre.

Men det var väl när han gjorde bra resultat på USM och lyckades få en plats på skidgymnasiet som man förstod att det kunde bli något bra. Då fick han också sluta med fotbollen, de hade ett bra lag i Velen, men då blev det bara fokus på skidor.

Men sitt första år på skolan fick han problem och var sjuk en hel del. Det förstörde väl nästan två år och gjorde att det tog lite längre tid för honom. Men han fick åka U23-VM till slut men hade lite missflyt där och föll. Men det blev ganska tidigt tydligt att han var väldigt duktig i sprint.

Jag har följt Anton ganska när under alla år där jag var med som vallare i klubben. Vi var också i Lillehammer före jul och kollade när han körde världscupen. Nu blir det tv, om det hade varit möjligt hade jag gärna varit där. Jag vet att framgången han haft nu gjort honom väldigt taggad i sin satsning och jag tror att han har några bra skidår framför sig nu”.

Läs mer inför OS: