Debatt: Historien som stridsarena och slagfält

Debatt
PUBLICERAD:
Staffan Göthe som kung Gustav V och Sverrir Gudnason som Kurt Haijby i SVT-dramat En kunglig affär.
Foto: SVT
Tro inte på allt du ser och läser, uppmanar debattören Mats Parner som läst historieböcker där historien är en tummelplats för opportuna, tidsanpassade utspel - och tittat på tittat på film och tv-serier som blandar vilt mellan fiktion och dokumentär.

Inför Sturemorden på slottet i Uppsala trefaldighetsaftonen 1567 ”bröt konung Eriks misstänksamhet ut i fullt vansinne”, bedyras det i min lärobok i Sveriges historia (1952) från sjätte klassen i folkskolan. ”Majestätet rusade in till fångarna i slottsvalvet och stötte med all kraft ned Svante Stures äldste son. Därefter begav sig den vansinnige kungen ut på landsbygden…”

En historiebok av i dag skulle inte ha diagnosticerat Erik XIV som vansinnig. Man hade i stället använt en mer obestämd och mindre definitiv etikett, ”temporärt psykiskt labil” eller något i samma stil. Inte heller skulle man påstå, som det görs i min gamla bok, att Erik till sin hustru valde en kvinna av folket, ”den blida och älskliga Karin Månsdotter”.

Vi vet nämligen inte alls om ’liten Karin’ var blid och älsklig eller ej – däremot att hon begåvats med ansenlig längd och breda höfter.

Jag tror mig förstå att lärobokens författare, i otillständigt förenklingssyfte, ville kontrastera den goda – Karin Månsdotter – mot 1560-talsdramats föregivet onda aktörer – Erik XIV och hans närmaste man Jöran Persson. Men gestalterna på historiens vridscener kan aldrig beskrivas som antingen goda eller onda, i varje fall inte som regel. Men så gjorde man oftast förr.

Det anförda exemplet kan synas banalt. Snäppet allvarligare blir det om vi förflyttar oss sju decennier längre fram i tiden och gör halt hos den monark som efterhand blev allt fetare: Gustav II Adolf.

Själv fick jag på Lindbladsskolan i metropolen Skänninge lära mig att Gustav Adolf under sina fälttåg i de tyska rikena 1630–32 kämpade för trosfriheten. Det framhölls att hans vapen riktades mot katolsk fundamentalism och intolerans.

Men om det nu var trosfriheten som den oövervinnerlige krigade för, så borde han väl först och främst ha garanterat den sortens frihet i sitt eget land. Det gjorde han inte alls. Under den tämligen fetes regeringstid halshöggs sex svenskar, sannolikt väsentligt fler, efter att i domstol ha anklagats för att vara katoliker eller jesuiter. En rad andra kättare fängslades eller visades ut ur landet på livstid. Så fortsatte det genom åren.

Värmlänningen och nationalpoeten Esaias Tegnér (1782–1846) yrkade långt senare från sin biskopsstol i Växjö på strängast tänkbara straff ”för religiösa svärmare och villoandar”, och han var långtifrån ensam.

”Gustav II Adolf är den mest storartade gestalten i Sveriges konungars historia”, lyder slutomdömet i min gamla lärobok från 1952. ”Som statsman var han ett geni och som härförare en av de skickligaste genom tiderna. Han utvecklades till en vidsynt och ädel människa, som bekämpade åsiktsförtryck och som slogs för trosfriheten och för folkens rätt att leva sitt eget liv.”

Allt detta är ju grundfalskt. Men sådan är Historien. Den är på samma gång krigszon och tummelplats för politiska offensiver, stridande viljor och opportuna, tidsanpassade utspel. Samtidigt förbättras vår kunskap över tid, åtminstone på vissa mer oförargliga frontavsnitt. Långt in på 1900-talet betraktades flera svenska regenter som ofelbara undermänniskor, men så är det inte längre – till all lycka.

Fiktiva berättelser som med påtagligt dokumentära inslag gör anspråk på att förtydliga och blottlägga verkliga skeenden är en intressant men förrädisk genre.

Filmen Call Girl, om Geijer-affären, väckte stor uppmärksamhet när den kom 2012 - och klipptes om i samband med att den kom ut på dvd efter att familjen Palme kritiserat den för förtal av avliden.

Jag tänker bland annat på Mikael Marcimains prisbelönta film Call Girl (2012) om Geijer-affären. Där utmålas Olof Palme och Thorbjörn Fälldin som bordellkunder med en särskild faiblesse för minderåriga prostituerade. Det rörde sig så långt om rena historieförfalskningar och om förtal av avliden.

Vidare tänker jag på den nästan dagsfärska serien Den osannolika mördaren (Netflix), där framlidne Stig Engström får schavottera som statsminister Olof P:s baneman. Utpekandet kan vara sant men är ändå moraliskt tvivelaktigt.

Mikael Persbrandt som Hans Holmér i serien Den osannolika mördaren om Palmemordet 1986.
Foto: Netflix

Inte minst tänker jag på den tillrättalagda version av Haijby-affären som SVT1 sände i fyra avsnitt den 25–28 december med titeln En kunglig affär – Berättelsen om Kurt Haijby.

Här blev det, för mig, sakta men säkert allt tydligare att de ansvariga för manus och regi hade en egen agenda, för vilken affärens mest centrala aspekter tvingades ge vika. Det politiskt korrekta segrade. Vilhelm Mobergs avgörande insatser retuscherades bort.

Men att skildra Haijby-affären utan att låtsas om Mobergs existens är i själva verket lika omöjligt som att föreställa sig Selma Lagerlöf utan Gösta Berling och Nils Holgersson eller Stockholms blodbad utan avrättningar. Verkligheten blir obegriplig och upplöst i dis och dimma.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.