Att säga nej till hedersvåld är inte rasism: ”Våga säga ifrån”

20 år har gått sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa, och hon är inte den enda som fallit offer för hedersvåldet. I dag lever flera kvinnor och barn under hot och förtryck.

– Ingen ska behöva leva så för att jag är rädd för att lyfta frågan, säger Asal Narimani, samordnare på brottsofferjouren.

Flickor som inte får gå ut, kvinnor som kuvas, barn som gifts bort. Hedersvåldet begränsar många människors liv även i Sverige och ibland får den en fruktansvärd utgång – döden.

– Man brukar prata om hedersvåld som kollektiv kontroll där främst, inte bara – men främst, flickor utsätts, förklarar Asal Narimani.

Föräldrar, hela familjer och släkter, formar barnen från att de föds så att de ska passa in i familjens regler och traditioner och sällan förstår de själva att det de gör är fel.

– De ”skyddar bara familjens heder”.

Det kan handla om att flickan ska klä sig på ett visst sätt, undvika vissa kompisar, och så vidare. Hela hennes liv kontrolleras av familjen, släkten, klanen och deras rykte och anseende.

Konsekvensen som uppstår om reglerna, det psykiska våldet, inte följs är fysiskt våld.

– Den yttersta konsekvensen är mord. Det är inte vanligt, men det händer.

Tecken

Brottsofferjouren Värmland har under ett år kontakt med mellan 10 och 15 hedersvåldsutsatta som oftast kommer genom antingen polisen eller socialtjänsten. Hur många utsatta det finns utöver dem finns det inga säkra siffror på, varken på Värmlandsnivå eller riksnivå. Mörkertalet är för stort och både anmälningsbenägenheten och medvetenheten för liten.

– Det är så komplext, för offren vet oftast inte själva att de utsätts eftersom de oftast inte fått se något annat. De som inser gör det oftast i högstadiet eller gymnasiet när man per automatik börjar umgås med personer som inte lever på samma sätt.

Just därför, menar Asal Narimani, är det viktigt att omgivningen vågar fråga, prata och uppmärksamma.

– Lärare måste till exempel bli bättre på att ställa frågor om de ser tecken på hedersvåld. Det skickar signaler till flickan om att det hon lever i inte är okej.

Vilka tecken kan man som lärare titta efter?

– Vissa barn har synliga blåmärken, men annars är det barn som i perioder är väldigt glada och i andra perioder väldigt ledsna – kanske ofta i samband med långhelger och lov. Barn som alltid hämtas av storasyskon, inte är med på skolaktiviteter, simningen är ett bra exempel, och som försvinner under långa perioder. Pojkar som redan i förskoleåldern påpekar förskolefröknarnas kläder.

– Ställ då frågor om hedersvåld och hedersnormer. Och visa att du verkligen tar det på allvar om någon berättar. Slussa vidare.

"Kalla mig det då”

Viljan att hjälpa hedersvåldsoffer finns ofta där, men rädslan är större. Asal Narimani säger att många är osäkra på sin egen kunskap och lätt hittar ursäkter för att inte behöva lägga sig i.

– ”Vem är jag att säga något om deras kultur” och ”de har ju alltid gjort så här”. Tänker man så kommer vi inte någonstans.

Hon fortsätter:

– De kanske alltid har gjort så, men det handlar fortfarande om barn som blir kontrollerade, slagna, isolerade. Det är inte okej och ingen ska behöva leva så för att jag är rädd.

En stor rädsla hos många som backar undan är att bli kallad rasist.

– Då tänker jag så här: ”kalla mig det då”. Vad är problemet? Det är slöseri att börja argumentera. Om att bli kallad för rasist är priset jag måste betala för att kunna rädda någons liv – ja, då får det vara så.

– Dessutom vet många av de här familjerna att det är svenskars ömma punkt. De vet vilka knappar de kan trycka på. Om socialtjänsten ifrågasätter, till exempel, kan de säga ”ni gör bara det här för att jag inte är svensk”.

Egen brottskod

Men allt ser inte mörkt ut när det kommer till hedersvåld. Diskussionen lyfts mer och mer och en egen brottskod är på gång, berättar Asal Narimani.

– Det leder till högre straff, man talar om våldet för vad det är och man utvidgar begreppet ”närstående” från föräldrar och syskon till en hel släkt eller ett helt nätverk.

Hon menar att det är ett viktigt ställningstagande för Sverige, att man visar att rättssystemet finns där för offren.

– Det är lite det som skiljer rena rasister från de som vill motverka hedersvåldet. Vissa vill skärpa straffen och motverka det här i Sverige, medan rasister tänker att lösningen är att utvisa alla – till länder där det inte finns något rättssystem för det här. Länder där man bland annat ska gifta sig med den som har våldtagit en.

Den 21 januari varje år uppmärksammar Brottsofferjouren Fadimedagen, både för att hedra minnet av Fadime Sahindal och påminna om hedersvåldet.

– Vi hoppas att folk lär sig av misstagen och börjar våga ställa frågor. Det beror så mycket på den enskilda personen om en utsatt ska våga gå vidare eller inte.