Våld kräver inte blod – Malin utsattes psykiskt: ”Tappar en bit av sig själv”

– Jag har ju aldrig blivit slagen eller så, säger Malin när hon börjar berätta sin historia.

En historia som trots det präglas av makt och kontroll, en historia som handlar om att bit för bit förlora sig själv i någon annans, ja – våld.

Malin pratar öppet om åren i det destruktiva förhållandet och om de påfrestningar som hänger kvar än i dag, men då och då byter hon spår och nästintill ursäktar sig.

– Man har ju hört om de som har blivit slagna varje dag, de som har fått höra att de är fula, värdelösa. Det har jag inte upplevt.

Hon berättar också att hon under en lång tid har haft svårt att ta sig själv på allvar för att hennes, liksom många andras, bild av relationsvåld har innehållit saker som strypgrepp, sparkar – blod.

– När en bekant fick höra det jag har varit med om och sa att jag hade varit utsatt för våld tänkte jag först att hon hade tagit fel. Jag var inte det där offret jag såg framför mig.

Under en skör stund i livet träffade Malin som 20-åring Lars genom en gemensam vän på en fest. Han var 12 år äldre och spännande på alla sätt. En gnista tändes direkt.

– Det hände så mycket kring honom. Han stod i centrum och jag tyckte liksom att det var lite gött. ”Alla gillar honom, då kan jag glida med”, tänkte jag.

De började dejta och det dröjde inte länge innan dejtandet ledde till ett seriöst förhållande.

– Jag kände en sådan fruktansvärt stor tillit till honom. Jag kunde lägga mitt liv i hans händer, och det gjorde jag i och för sig också.

Hon hade aldrig tidigare haft en relation och hade inga referenser när det kom till hur en relation fungerar. När Lars tidigt började sin manipulation hade hon därför ingen chans att värja sig.

– Jag trodde på honom, åtminstone till en början innan jag började inse att det inte kändes rätt.

Man springer upp för trappan när man är på väg till den man är kär i, annars är man inte kär.

Svartsjukan var det som utmärkte relationen. Malin hade alltid haft många killkompisar runt sig, men Lars tyckte inte att det var okej. Det spelade ingen roll hur länge kompisarna hade funnits i hennes liv – han litade inte på dem.

– Han skulle vara med på allt jag gjorde och jag skulle aldrig vara med en kille, då blev han sur.

Utöver svartsjukan fanns också ett enormt bekräftelsebehov, något som Malin i dag tror beror på en stor osäkerhet som han projicerat på henne. Det visade sig på många sätt, bland annat genom en detalj hon minns väl:

– Han sa alltid att man springer upp för trappan när man är på väg till den man är kär i, annars är man inte kär. Och han hörde liksom om jag sprang i trapphuset eller inte.

Han sa också att den 19 april, datumet de träffades, skulle firas varje månad. Inte varje år – varje månad.

– En gång hade en kompis precis flyttat hit och vi skulle ut för att träffas, då blev han jättesur. Han tyckte att jag valde bort honom och jag fattade verkligen inte. Vi firade varje gång annars och sågs varje dag... så himla dumt.

Samma surhet visade sig när Malin glömde Lars namnsdag och därmed ”förstörde hela dagen”.

Det var sådana saker som, när de började avlösa varandra, som gjorde att Malin till slut började känna att förhållandet inte fungerade.

– Det höll på i flera år och det svåra var också att hans bra sidor var väldigt bra. Men så fort man kände att ”nu är det bra, nu flyter det på” så kom det alltid något som slog sönder den känslan igen.

Malin försökte flera gånger säga att hon ville avsluta relationen, att hon inte orkade gå på tå för Lars längre. Men genom att skuldbelägga och skjuta ifrån sig lyckades han hålla kvar henne i sitt grepp.

– Han matade mig med att jag ”gav upp så lätt” och att en relation inte är smärtfri – och det vet jag ju. Men det är först nu efteråt jag förstår att den inte ska vara så smärtfull heller. Där och då hade jag fortfarande inget att jämföra med så jag trodde på honom.

Åren gick och de fick två barn tillsammans, men Lars blev aldrig den där engagerade familjefadern han sa att han var.

Ofta var han ute och drack och ibland kom han inte ens hem på nätterna. Under tiden satt Malin hemma – och blev anklagad för att vara otrogen, gång på gång.

– Jag tröttnade så enormt på det där till slut att jag en dag fick nog på riktigt.

Hon berättar att hon låg på soffan en sen kväll när Lars kom hem från en kväll på krogen.

– ”Nu räcker det, nu flyttar jag”. Jag vet inte ens varför det blev droppen, men det blev verkligen droppen.

Framför allt handlar det om att han använder barnen emot mig.

För att inte bli manipulerad in i relationen ännu en gång tog Malin hjälp av sina nära och kära och började leta boende. Samtidigt skickade Lars långa hat-sms där han länge och väl berättade vilken hemsk person Malin var.

Här någonstans började den nya sortens psykisk misshandel som fortfarande kan yttra sig, flera år efter uppbrottet. Han är fortfarande, trots att han på senare år har träffat en annan kvinna, mån om att Malin ska rapportera vilka hon träffar och vad hon gör, men det vanligaste är att han använder det som hon håller kärt allra mest.

– Framför allt handlar det om att han använder barnen emot mig.

Lars har hotat med att Malin inte ska få möjligheten att prata med barnen under tiden de är hos honom och han har gång på gång använt dem för att ställa in hennes planer.

– Som när jag skulle på spelning en kväll och han blev så full att han inte längre kunde ta hand om barnen. Då var det bara för mig att hämta dem och stanna hemma.

– Eller som när jag för första gången hade bokat in midsommarplaner och han, trots att det var hans vecka, försökte tvinga mig att ta dem så att jag inte skulle kunna åka iväg.

Det kommer också ofta nya direktiv som Malin förväntas följa.

– Ena stunden är jag så dålig för att jag aldrig berättar vad barnen gör på mina veckor, andra stunden är jag ”sjuk i huvudet” för att jag berättar för mycket.

Det är så hemskt att man har anförtrott sig så till någon som använder alla ens känsliga punkter emot en.

Att barnen används som vapen i relationen är något som även de känner av. Malin berättar att de ofta blir ledsna och besvikna över deras pappa och att socialtjänsten har kopplats in vid två tillfällen, efter orosanmälningar från skolan.

Båda gångerna har både hon och Lars kallats till möte och båda gångerna har Lars försökt ge barnen dåligt samvete för att de har pratat med andra vuxna.

– Han vet ju hur man ska föra sig så på mötet är han supertrevlig, ljuger och manipulerar. Sedan pratar han med barnen om att ”kommunen är arg på pappa”. De tror givetvis att det är deras fel eftersom de pratat ut med lärarna.

– Som mamma tycker jag att det här är så obehagligt. De blir rädda och ledsna, för att de har vågat berätta.

Lars vet också vilka punkter han ska trycka på för att få Malin att se ut som den olämpliga föräldern.

– ”Du har ju inte alltid mått så bra” sa han till mig på ett möte, framför andra. Och nej, absolut, jag var deprimerad en stund men jag tog hjälp – och blev hjälpt. Sedan dess har det inte varit ett problem.

– Det är så hemskt att man har anförtrott sig så till någon som använder alla ens känsliga punkter emot en.

Nu är det snart tre år sedan Malin kontaktade kvinnojouren. Då hade hon ännu inte börjat se relationen med Lars ur ett större perspektiv, men hon visste att hon behövde hjälp med att hantera honom.

– Det var efter att jag och barnen firade honom på fars dag någon dag för sent. Han blev sur och elak och kastade blommorna från barnen på marken. Han skulle blockera mig här och där och jag kände bara att så här ska det inte vara!

I en samtalsgrupp genom kvinnojouren fick hon prata med andra kvinnor i liknande situationer och sakta men säkert börja inse att det inte är hon som har varit problemet i relationen.

I det där blir man hjärntvättad.

Även om hon i dag fortfarande slåss med tankarna om att hon ”inte är drabbad” och att ”andra har det värre” har hon ändå kunnat landa i allt som har hänt.

– I en sådan relation förminskas ens egen person. Man blir bollad mellan hopp och förtvivlan och blir så vilsen i det. Man tappar en bit av sig själv och det är så sorgligt, egentligen.

– Jag tror verkligen inte att relationer är smärtfritt, men i det där blir man hjärntvättad.

Fotnot: Malin och Lars heter egentligen något annat.