En bekant lägger i sociala medier ut en bild på en handskriven lapp uppsatt i ett trapphus någonstans i Sverige. En person i trappuppgången har ringt polis efter att ha hört ett högljutt gräl i en av lägenheterna, och befarat våld.
Det är männen som slår: ”Våga vara mannen som står upp”Men så var det inte, försäkrar författaren av lappen. Det var bara hon och sambon som spelat sällskapsspel. De har helt enkelt bara varit dåliga förlorare i spel, men ska tänka på att försöka dämpa sig i framtiden.
Personen som lade ut en bild på lappen frågar hur folk tänker om den. Om vilka vibbar de får. Om hur de skulle tänka om de hörde nya oroväckande ljud från den där grannen.
Det positiva är ingen som kommenterar svarar att lappen skulle få dem att tveka och fundera lite längre på om det fanns andra förklaringar till de höga rösterna, innan de slog larm om att något inte stod rätt till hos grannarna.
Det är bra. Som granne är du inte polis. Det är inte ditt jobb att först utreda vad som händer i grannlägenheten om du misstänker att någon behandlas illa. Ditt ansvar stannar vid att kalla dit den vars jobb det är att göra det – när du ser, hör eller känner något som skaver.
Känns det som skarpt läge, ring 112. Känns det mer allmänt oroande, ring 114 14.
I VF denna vecka tas ett extra grepp om mäns våld mot kvinnor, om hur män fysiskt och psykiskt misshandlar kvinnorna de påstår sig älska. Hur kvinnornas frihet kringskärs och världen kring dem krymps till att till slut bara vara stor nog att rymma offer och förövare.
Kajsa blev strypt i sömnen av pojkvännen – fick fly: ”Varför blev jag straffad?”Då finns varken vittnen eller någon utifrån som kan kasta ut en livboj, precis som dessa män vill ha det.
Ett vanligt år görs mer än 25 000 anmälningar om våld i nära relationer och inte ens en femtedel av dem utreds så bra att polisen överlämnar dem till åklagare – och färre än så leder till fällande domar.
Speciellt mycket uppmärksamhet får de sällan. Desto mer när mäns våld mot kvinnor slutar med mord där vi varje gång säger vi att ”NU får det vara nog!”. Nu skulle vi inte blunda för mäns våld mot kvinnor längre. Nu skulle vi minsann kräva att samhället och rättsväsendet måste bli bättre på att agera i tid.
En del går framåt. Straff skärps och polisens metoder förbättras. Men vi har fortfarande svårt att se vår egen roll i att se vad som händer i vår egen närhet. Frågorna vi inte vågar ställa, samtalet till polisen med misstankar vi inte vågar yttra.
Det blir på många sätt enklare att som nu rikta fokus mot en enskild misshandlare, gärna en kändis utan några som helst kopplingar till vårt eget liv. Det är lättare att acceptera att det bor en ondska i en främling än i en partner, en bror eller en svåger.
Åsa, 55, blev slagen varje dag: ”Jag levde med döden”Men fler måste våga se och höra. Våga fråga och våga lägga sig i. Nu mer än tidigare.
För pandemin har försvårat en redan svår situation. Från att redan vara socialt isolerade från släkt, familj och vänner, har de våldsutsatta kvinnorna i två år praktiskt taget låsts in i hemmet med sin misshandlare.
Det slingrar sig som en röd tråd genom de samhällen som i coronans spår tvingat in kvinnor i karantän med våldsamma partners i hemmen, dit omvärldens blickar inte når. Ju skarpare karantän och striktare utegångsförbud – desto tuffare blev det.
En tredubbling av anmälningar om våld i hemmen i Wuhan i Kina, där allt började. En mer än 35-procentig ökning av partnervåld i Frankrike, 50 procents ökning i Brasilien…
Och trots ökningarna som redovisas i alla länder bedömer precis alla instanser som tar emot anmälningar eller larm från utsatta kvinnor att statistiken inte berättar hela sanningen.
KRÖNIKA: Hon kan inte ”bara lämna honom”Tvingas man leva tätt inpå en partner, ibland 24 timmar per dygn och sju dagar i veckan, får en kvinna svårt att komma ifrån för att ringa till släkt, en kvinnojour eller polisen. Hon kommer inte undan, har ingen plats att ringa ifrån där partnern inte hör.
Då är det kanske du som måste ringa. Även om grannarna verkar så trevliga. Även om det känns lite pinsamt. Även om det kanske bara är ett vanligt gräl eller en förlorad spelomgång.