Åsa, 55, blev slagen varje dag: ”Jag levde med döden”

”Hjälp mig, han slår ihjäl mig”, stod det på lappen som lämnades in till vårdcentralen. Åsas desperata rop på hjälp fick gehör av vårdpersonalen. Efter månader av hjärntvätt och blåmärken tog hon sig bort från mannen som systematiskt brutit ned henne.

Men det blev inte det lyckliga slutet av misären som hon hade hoppats på. Än i dag lever hon med ärren – och rädslan – efter det som varit.

Åsa lever i dag med skyddad identitet. Hon har flyttat åtskilliga gånger sedan hon lämnade Roger och har skador så allvarliga att hon aldrig kommer att bli helt hel igen.

Hon har fått kämpa för att anpassa sig till ett normalt liv, för att klara av att gå på toaletten utan övervakning, att handla, att se andra människor i ögonen.

Roger dömdes för det han utsatt henne för, men snart är han ute igen och Åsa kommer att återgå till att dagligen frukta för sitt liv.

Allt började med en oskyldig flirt – som snabbt utvecklades till en relation – hösten 2019. Roger, jämnårig med Åsa, var hjälpsam och visade hur mycket han uppskattade henne. Han charmade henne och fick henne att känna sig sedd och älskad.

Trots att hennes vänner anade oråd flyttade hon, nykär och lycklig, ganska tidigt ihop med Roger.

– Det var mitt största misstag. Jag skulle ha lyssnat på min omgivning, de kände igen varningsklockorna. ”Det är ingen man för dig”, sa de. Jag... skulle ha lyssnat, säger Åsa med en uppgiven ton.

Hon berättar att han ganska omedelbart efter att de blivit sambos började begränsa hennes sociala liv och förbjöd henne från att ha ett eget bankkonto. För var dag som gick försvann allt det som gjorde henne till en egen person mer och mer.

– Han tog bort mig från den ena och den andra, fortare och fortare gick det. Jag fick inte ens ha tillgång till bank-id. Jag fick ingenting ha.

Då fick jag också gå och lägga mig. Inte innan, inte efter.

Sedan kom det fysiska våldet.

– Jag kom ned för trappan hemma och när jag hade tre-fyra trappsteg kvar gick han mot mig och slog mig, utan anledning. Inte ett ord sa han, berättar Åsa.

Efter det började vad hon själv beskriver som helvetet. I fem månader hade misshandeln tagit försiktiga steg, men från slaget i trappan fanns det inte längre någon hejd.

– Allt skulle ske efter hans klockslag. Senast 8.30 var det frukost – inte en minut efter. Klockan 12 var det kaffe och kakor, 14.30 middag, 19.30 kaffe med kaka, 21.30 kvällsmat och strax innan 23 glass.

– Efter det gick han och la sig och då fick jag också gå och lägga mig. Inte innan, inte efter.

Och om Åsa inte följde reglerna fick hon omedelbara konsekvenser. Ibland också trots att hon gjorde precis som hon blev tillsagd.

– Det blev stryk och gap och skrik. Jag levde med döden varje dag.

Jag protesterade, och fick stryk för det.

En gång försökte Åsa rymma. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen, men hon visste att hon behövde fly för att rädda sitt eget liv. Kroppen hade börjat säga ifrån och hon behövde en rollator för att kunna gå. Ut genom dörren, med rollatorn, försökte hon fly när hon trodde att Roger inte såg.

– Men han fick syn på mig genom tvättstugan, och fick tag på mig. ”Förbannade psykisk störda kärringjävel”, skrek han så att grannarna hörde. Men ingen gjorde något.

– När vi kom in igen fick jag stryk. Jävlar, vad stryk jag fick.

Efter det vågade hon inte göra ett nytt försök, och terrorn fortsatte.

– Han förstörde mina kläder, kastade dricka på mig, jag fick inte ens prata med människor som tilltalade mig i affären och han slog mig varje dag. Bland annat med ett skojärn. Jag kan än i dag inte använda skojärn.

Flera gånger slog han henne så illa att hon svimmade. En gång så illa att hon kissade på sig, en annan så illa att hon bajsade på sig – vilket följdes av att Roger hånade henne och slängde ur sig glåpord.

– Jag ville tvätta mig. Men det fick jag inte först. Och sedan när han godkände det fick jag tre minuter på mig.

Åsa trubbades av mer och mer av slagen. Det blev vardag, dagar som flöt ihop med varandra. Men en händelse minns hon väl.

– Han tvångsrakade mig. Jag hade så långt och fint hår, till midjan, men det tog han bort. Jag protesterade, och fick stryk för det.

Men så kom den där dagen. Dagen då Åsa vågade ropa på hjälp – och fick svar.

Hon behövde förnya sin medicin och skrev en lapp som skulle lämnas i vårdcentralens brevlåda. Dit fick hon givetvis inte gå utan Roger, men i sekunden han sneglade bort från henne när de stod vid brevlådan passade hon på att smuggla ner en annan lapp med hastigt nedskrivna ord:

”Min man på väg slå ihjäl mig. Hjälp mig snälla. Ring polisen.”

Paret vände hemåt igen men bara någon dag senare ringde en sköterska från vårdcentralen upp.

– De sa att de ville se hur jag mådde innan de skrev ut ny medicin.

Jag måste ut, innan jag dör och mina barn aldrig får se mig igen.

Roger verkade inte ana ugglor i mossen utan följde med till väntrummet utan några vidare invändningar. In i undersökningsrummet var han dock inte välkommen.

– Där inne satt en, två sköterskor.

De hade läst Åsas lapp och var fast beslutna att få henne ut ur Rogers grepp.

– Jag berättade hela sanningen och de ringde till polisen. Jag sa att jag ville ut och leva igen. Att jag måste ut, innan jag dör och mina barn aldrig får se mig igen.

Personalen kom överens om att vilseleda Roger som fortfarande satt i väntrummet.

– ”Din fru har så högt blodtryck att hon måste in till sjukhuset. Hon måste åka ambulans och i coronatider får du inte åka med” sa de till honom. Han frågade om han kunde få besöka mig på sjukhuset, men där sa de också nej.

Åsa skrattar till och suckar lättat.

– Han förstod ingenting. Jag tror inte att han förstod förrän under rättegången när vittnena började komma upp.

Hon vill passa på att sätta ljuset på de som faktiskt lyssnade när hon ropade. Sköterskorna på vårdcentralen som tog henne på allvar, polisen som skyddade henne och kvinnojouren som fångade upp henne.

– Utan dem hade jag inte funnits nu. Hade jag kunnat bo kvar hade jag fått all hjälp jag behövde.

I domen som kom i somras framgår det att Roger under både polisförhör och under förhör i tingsrätten hävdade att det var han som hade blivit utsatt för våld. Att han levt under Åsas totala kontroll och blivit kuvad av henne.

Han nämnde också att han velat skiljas och att det troligtvis var därför Åsa ville få honom fälld för brott. Han menade att hon bara ville hämnas.

Men blåmärken som inte läkt, fotografier på Rogers egen telefon där Åsa syns blåslagen och vittnen som både hört och sett paret tillsammans gav en helt annan historia – Åsas historia – och tingsrätten valde att gå på åklagarens linje.

Roger dömdes till ett och ett halvt års fängelse för grov kvinnofridskränkning.

Så nära man kan komma en upprättelse, för Åsa. Men ändå inte den nystarten i livet som man kan tänka sig.

– Du ramlar ned i ett svart hål. Du ska klara allt själv. Börja från noll i livet, förklarar hon.

– Jag har en lista på saker jag ska göra i mitt liv, men utan hjälp och utan pengar... hur ska jag kunna göra något då? Jag vet inte hur mitt liv ska gå vidare.

Jag behöver lära mig hur man betalar räkningar igen, hur man går på toaletten utan övervakning.

Mitt i stormen fick Åsa hjälp att flytta till ett skyddat boende och sedan dess har hon aldrig kunnat komma till ro. Hon har fått flytta flera gånger och väntar fortfarande på regelbundna samtal med psykolog.

Hon berättar om det nya livet hon lever i dag, som hon själv inte ser som mycket till liv, och om besvikelsen över hur systemet har svikit henne.

– Det är något fel på hur det funkar! Det är inte vårt fel, kvinnorna, att vi måste ge upp allt. Byta namn, byta stad, körkort, allt. Ändå står vi helt ensamma i det.

Åsa nämner, en för oss andra så självklar sak, bank-id som ett exempel.

– Bara en sådan liten grej som jag nu behöver lära mig hur det fungerar. Jag behöver lära mig hur man betalar räkningar igen, hur man går på toaletten utan övervakning. Jag har varit så hjärntvättad att det är svårt att lära sig leva normalt igen, jag behöver hjälp med det.

Det är inte bara det praktiska som har blivit försvårat sedan hennes gamla identitet försvann. Att komma ur isoleringen i hemmet och lära känna nya människor har hon också funnit väldigt tufft.

– Jag måste alltid tänka på vad jag säger, jag kan inte berätta vad jag har gjort. Om någon frågar vad jag jobbar med får jag bara hitta på historier. Jag ljuger om mitt namn. Det är som att jag är död, som att jag inte finns.

Vänner och familj fick hon lämna efter sig. Det enda hon egentligen fick med sig från sitt gamla liv var den svarta gosedjurshunden, som hon har haft som enda trygghet genom hela vägen.

– Det låter kanske barnsligt att ha ett gosedjur som vuxen. Men det var det enda jag hade kvar som var mitt. Jag rekommenderar det verkligen till de kvinnor som inte längre något har. Man behöver inte ge den rackaren något, men den finns där när man behöver gråta ut ilskan och rädslan.

Han kommer att jaga mig tills jag är borta.

Mitt i allt det här, samtidigt som Åsa försöker reda ut sin framtid, slåss hon också med en kropp som inte alltid orkar bära henne.

– Jag har blivit röntgad från huvudet ned till fötterna och jag kommer aldrig att bli helt frisk igen.

Hon kan i dag, äntligen, gå utan stöd – men inte helt problemfritt. Ibland slutar benen fungera helt. Hon tror själv att det beror på den stress och det våld som kroppen utsatts för. Inte heller kan hon andas ordentligt genom näsan. Slagen träffade den så pass många gånger att den har blivit vanställd.

– Jag vaknar fortfarande på nätterna ibland och skriker av hemska mardrömmar. Jag drömmer om hur han kommer med en kniv mot mig och ibland känns det som att han står precis bredvid mig.

Om bara någon månad släpps Roger från fängelset och Åsa fruktar redan den dagen – och vad hon tror att det kommer innebära för henne.

– Jag kommer hela tiden att tänka på var jag kan gömma mig. Ständigt vara på flykt. För om han får tag på mig är livet borta. Han kommer att jaga mig tills jag är borta.

Precis som hon aldrig kommer kunna sluta vara rädd kommer hon heller aldrig sluta undra varför, säger hon. Varför han skadade henne, varför hon råkade ut för det här.

– Men det finns inget svar. Jag letar och letar efter ett svar, men jag kommer aldrig att få det.

Åsa förklarar att hon valt att gå ut med sin berättelse i hopp om att lyfta problemet och uppmärksamma omgivningen till de som just nu utsätts för våldet.

Hennes dröm och mål för framtiden är att få släppa sin bok om det hon har varit med om. Om hur det har varit att leva med skyddad identitet och börja på noll.

– ”Orkar du verkligen berätta?” frågade min advokat mig. Men skitsamma vad jag orkar och inte – jag måste hjälpa andra. Jag vill inte att fler kvinnor råkar ut för det som har hänt mig. Fler måste få upp ögonen och se vad som händer, säger hon.

Avslutningsvis vill hon skicka med en uppmaning, till vem som än läser.

– Vänd inte ryggen till. Även om hon inte säger att hon behöver hjälp så behöver hon all hjälp hon kan få.

Fotnot: Både Åsa och Roger heter egentligen något annat.