Jag blev inte Stenmark i år heller

Krönikor
PUBLICERAD:
Nyss fyllda 32 år tyckte jag att det var läge att ge mig själv en liten födelsedagspresent för att ha överlevt ännu ett år utan större skavanker.

Så jag gick helt sonika och köpte mig ett slalompaket. Nya pjäxor, carvingskidor, bindning, stavar och allt som nu krävs för denna roliga sport. Dyrt men roligt.

Nu tänker ni säkert att jag kan åka som värsta proffset också – men icke.

Jag och en hockeykompis bestämde oss först förra vintern att lära oss åka slalom och snowboard. Det blev några vurpor, en liten bruten svanskota, korslagda skidor, trill och rull i liften och nervösa skratt. Men bättre, det blev vi. Då jag bodde i ishallen som ung missade jag hela den här utbildningen med allt vad skidor heter, men så svårt borde det väl inte vara att lära gamla hundar sitta?

Så denna vinter hade jag siktet inställt, jag skulle bli proffs. Jag skulle tillbringa varenda ledig timme i någon av backarna i och omkring Karlstad. Jösses, vad jag skulle satsa och susa nedför gröna, blåa, röda och svarta banor med håret fladdrande i vinden.

Jo, tjena.

Sedan jag fick mina grejor har snön hunnit försvinna, det har varit rätt mycket blåst – och jag har dragit på mig ryggskott. Så, nej. Jag blir nog inte Sveriges nya Ingemar Stenmarck.

Men drömma kan man ju alltid göra. I alla fall från soffan.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.