Cecilia af Jochnick: Smarta innovationer i elsmockans spår

Krönikor
PUBLICERAD:
Skenande elpriser kan också väcka hållbarhetstankar, ja, kanske till och med få människor att bryta mönster.
Foto: EXPONERA / TT
Elräkningen för december blev en rejäl käftsmäll och jag var förmodligen inte ensam om att drabbas av tillfällig panik. Fast först trodde jag det, att jag ändå var den enda i Sverige som varit rätt så omedveten om att kostnaden inte bara skulle galoppera utan skena fruktansvärt.

Sagan om gräshoppan och myran faller mig osökt i minnet – den där gräshoppan spelar och dansar hela sommaren medan myran sliter hårt med att samla in förråd för vintern.

Nu är jag ju pensionär och sliter inte särskilt mycket. Men gräshoppa har jag varit såtillvida att jag inte räknat ut hur jag skulle lägga upp mitt arbetsliv för att få en trygg ekonomi efter pensioneringen. Ett tag tjänade jag grymt med pengar och jag medger att jag då inte la dem på hög utan hade roligt för dem… men det berodde mest på att jag inte förstod att ta reda på hur man bäst lägger pengar på hög om man har några. Ska man lägga dem i madrassen? Spara i fonder? Köpa fastigheter eller Picassotavlor? Man kan nog säga att problemet var att jag tyckte det var betydligt roligare att jobba än att bry mig om att förvalta inkomsterna.

Och det där förgrymmade kuvertet som dammade in då och då och talade om vad jag skulle få i pension läste jag inte gärna för jag skulle ju inte få så mycket… men vad jag skulle göra åt det begrep jag inte så jag jobbade vidare. Så det blev ingen häftig pension men det gör inte så mycket för än har det klarat sig (sa han som passerade femte våningen när han ramlade ner från tiovåningshuset)

Avregleringarna gav också effekter jag aldrig orkat sätta mig in i. Vilket telebolag skulle jag ha, vem levererade mest prisvärd el? Jag kan säga att många tjänat en hel del pengar på mig eftersom jag inte förstått att skaffa mig rätt sorts abonnemang. Återigen – så länge jag mäktar med att betala räkningarna är jag nöjd.

Men den där elräkningen… det går ju inte i längden att betala så där mycket mer inser jag.

Första åtgärden är – på med långkalsongerna. När köldknäpparna slagit till har inte luftvärmepumpen räckt till utan behövt kompletteras med extravärme – det är slut med det nu. Så länge det inte är is i toalettstolen klagar jag inte, det GÅR att spela dragspel med torgvantar och nu är spänningen stor vad nästa månads räkning ska vara – har det hjälpt att ha värmeflaskor och filtar istället för extra element?

Åtgärd två är att minimera matkontot. Jag skulle förmodligen klara mig utan att äta alls någon månad eller så men totalsvält är förstås ingen långsiktig lösning. Istället blir det radikal omläggning av menyn. Jag gör en jätteinventering och upptäcker att jag till exempel dragit på mig tre kilo grötris! Va?? Jag tycker inte ens om risgrynsgröt, hur tänkte jag då? En kamrat tipsar om att man kan göra sushiris av grötris och sushirullar med ingefärskryddad bönfyllning innehåller minsann både proteiner och kolhydrater och i nori-arken finns väl en massa bra mineraler för de görs ju av sjögräs?

Just när jag roar mig med märklig mat – för det är rätt skoj att se hur lågt jag kan pressa matkontot – meddelas att regeringen ska subventionera befolkningen för de höga elräkningarna.

Määän…. det är väl inte rättvist? Jag läser någon polemik om att medelklassen minsann inte ska få skattepengar men jag vill meddela att jag inte är välbeställd medelklass, jag är fattigpensionär. Och en fattigpensionär som betalat topplånet har fantamig inte RÅD att flytta eftersom en etta i stan kostar ungefär lika mycket som en topplånebetald villa i Väse. Så länge inte elräkningarna galopperar alltså.

Men trots att jag tillhör de som vinner på det så känns det inte bra att alla de som varit duktiga och investerat i energibesparande åtgärder och förstått att man skulle låsa sitt elpris – ska de verkligen bestraffas genom att slarvmajor som jag ska premieras med skattemedel?

Och så sas det att ersättning fick den som haft hög förbrukning december januari och februari – tänk om jag bara hade det i december? Bör jag gå och sätta på extravärmen igen? Min första tanke var ”hurra, nu kan jag ta av vantarna!” men nej, jag ska fortsätta mitt sparprojekt för att det är spännande och för att det ökar min klimatvänlighet.

Nu hoppas jag på alla smarta innovationer som ska följa i kostnadsökningens spår. Tekniken för att använda egen energi finns redan, så varför får vi inte motionscyklar kopplade till kompakta ackumulatorer där vi själva kan producera mycket av energin vi behöver. Varje morgon skulle jag till exempel cykla ihop till kaffebryggaren.

Dessvärre läser jag att priset på de mineraler som krävs för att bygga batterier också skenar. Ett givet nobelpris går till den som uppfinner något nytt småskaligt som kan lagra energi för hushållen.

Och sen… en mikroanläggning för gasåtervinning på toan… eller en serie vindsnurror med 1/2 meters diameter längs taknocken…

Gräshoppan fick faktiskt komma in i värmen till myrorna genom att tjänstgöra som spelman under vinterns festligheter. Den här gräshoppan blir nog aldrig bra på att göra rätt sorts avtal för sin ekonomi, men jag kan jobba av värmen genom att spruta innovativa idéer…

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.