Kommer kylan med åldern – eller vad är det frågan om?

Krönikor
PUBLICERAD:
Att synen försämras när man passerat 50 kom inte som en överraskning. Det var länge sedan jag kunde läsa det finstilta på innehållsdeklarationer.

Men att jag skulle börja frysa var oväntat. Jag kan inte minnas att jag känt mig så frusen som den här vintern. Det skulle möjligen vara förra vintern…

Jag fryser hemma, jag fryser på jobbet och jag fryser när jag är ute och promenerar. Märkligt, jag som tidigare aldrig känt mig frusen. Snarare tvärtom. Jag har en historia av att svettas i tid och otid. Förr räckte det att jag gick uppför en trappa för att jag skulle få svettdroppar i pannan.

Jag har heller inga minnen av att jag frös särskilt ofta när jag som liten hängde på isbanan efter skolan i princip varje dag. Visserligen har jag frusit en del om fötterna under alla bandymatcher jag bevittnat genom åren, men inte om över- och underkroppen. Då hade jag i och för sig vett att klä mig ordentligt med underställ. Det gånger jag haft långkalsonger på mig de senaste åren kan med lätthet räknas på ena handens fingrar.

Jag köper till fullo talesättet att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Men det förklarar inte varför jag fryser hemma och på jobbet. Kinkigheten har smugit sig på de senaste vintrarna.

Jag har lika mycket underhudsfett, läs trivselkilon, som tidigare. Däri ligger inte förklaringen. Om det inte är ett ålderssymptom får jag nog bli svaret skyldig. Jag får klura vidare.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.