Leksaker eller samlarfigurer – en bruten arm ställer saken på sin spets

Krönikor
PUBLICERAD:
Mario och några av hans vänner (samt ovänner).
Foto: Privat
"Jag gömmer metodiskt de smådelar som annars skulle komma bort i leken och sparar kartongerna i garderoben, med sikte på högt marknadsvärde vid gott skick 2052.”

Till min och miljontals andra 80-talistföräldrars stora glädje är rörmokarhjälten Mario och hans skruvade universum på högsta mode igen. 2022 blir året då tv-spelsfiguren även tar klivet till vita duken (låt oss bortse från 1993 års floppfilm) och det borgar väl med skådespelare som Jack Black, Chris Pratt och Seth Rogen i ensemblen. Det dataanimerade äventyret har planerad premiär den 21 december, och blir nog svårt att bräcka för övriga julfilmskandidater.

Här hemma samlar sönerna och jag (okej, främst jag) på de hutlöst prissatta actionfigurerna från tv-spelen. Jag gömmer metodiskt de smådelar som annars skulle komma bort i leken och sparar kartongerna i garderoben, med sikte på högt marknadsvärde vid gott skick 2052. Varje kväll plockar jag upp figurerna ur leksaksröran, ställer dem prydligt i bokhyllan och drömmer om ett glaskabinett med en komplett samling.

Men olyckor sker, den lille svampfiguren Toad är på villovägar (förmodligen nerkörd i någon burk med pärlor) och igår fick jag limma fast ena armen på Luigi, vilket gör att han inte längre kan röra den. Äldste sonen är väl införstådd med figurernas varierande ömtålighet och tar det piano. Värre är det med hans lillebror.

”Har du en gång låtit barnen leka med något, då kan du inte bara ta tillbaka det”, säger min fru, och tillägger bryskt: ”Vuxna borde inte samla på leksaker.”

Medan jag överväger att beställa en ny Luigi.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.