De håller ihop jämt och för alltid.
– Ett plus ett kommer aldrig att bli två, inte här, inte hos oss, konstaterar Karin Westman och Håkan Blomqvist
De är ett med varandra, lika lyckliga nu som när de gifte sig 1980, och så konstigt med det är det väl inte mer än att de höll bröllopet på en fotbollsplan i Uppsala och tog 25 kronor i inträde för hundratalet åskådare.
– Vi hade ju inga pengar på den tiden.
Men de hade kärleken, de hade naturligtvis resten av livet, fem barn och karriären i glas framför sig sedan konstnärerna först utvecklat sina ådror i trä, han, och textil, hon.
Det var innan det skulle bära i väg till Värmland, en ospecificerad resa i buss tillsammans med två familjer som gav sig iväg på bostadsturné där Karin och Håkan fann det de sökte i Toleruds skola i Grava sedan de gallrat bort helgerånade Noresunds herrgård i Eda.
- Vi köpte skolan osedd, renoverade den och byggde om den till bostad, berättar Håkan.
1986. Två år senare flyttade de in i prästgården i Högboda, köpte gamla brandstationen och byggde ihop gamle prästens garage med två NCC-baracker för att skaffa tryckeri.
– Textiltryck höll jag på med i många år, för egen del, som kursledare och även som bildlärare, berättar Karin.
De förankrade verksamheten i Högboda, sålde prästgården och byggde om gamla musikskolan i Kil till hem och ateljé sedan Håkan släpat hem 13 skolmoduler.
– Vi använde fem och sålde resten. Det var 1995. Det blev en bra affär.
Han ser nöjd ut än.
Högt till tak skulle det vara, som i deras förhållande. Med blott en tröskel mellan arbete och privatliv, mellan jobb och hem, mellan lust och kärlek. Med påbyggnad i glas för ljusets skull.
Det faller på den glaskonst som de har gjort, med intryck de fått från rätt många resmål, innovativa tankar och skulpturer med symbolik.
I fönstret på det "glaserade” ateljevardagsrummet, juligt med gran i mitten, står ett par av de senaste gjutningarna; en person fångad i dunklet av höga kolonner.
– En följd av corona och ovisshet, berättar de.
Det fantastiska glasträdet på väggen är en hyllning till biet, till pollinering, till fortlevnad och existens samt inte minst dess förgänglighet.
– Totempålarna däruppe på hyllan var de första vi gjorde i glas, berättar Karin.
Historia nu, men inte så länge sedan heller. Drygt 30 år sedan. 1999. En glaskurs för Håkan över en helg i Göteborg förändrade allt.
– Jag frågade dig om vi skulle köpa en glasugn och du sa ja, säger han till henne.
Tre år senare ställde de ut i New York. FN-ambassadören Pierre Schoris fru Maud Edgren Schori hade fått syn på deras glas, och köpt det.
– Utställningen blev välbesökt. Det var fantastiskt, en ära, vårt genombrott, säger Håkan.
Bland gästerna, Jeff Koones som är en världens mest berömda och välbetalade skulptörer.
– Vi kom från Högboda, och där kom han. Det var häftigt.
Och början på fortsättningen av utställningar i USA, 2004 på Swedish American museum i Chicago, 2006 Nordic Heritage museum i Seattle samt därefter inbjudningar till Braggiottis galleri i Amsterdam och Tokyo 2009.
För att nämna några bland alla fram till den senaste stora utställningen i nya Galleri 1&2 i kulturkvarteret Walmstedtska i Uppsala ifjol. Deras färgstarka konst i kontrast till den grå vardagen som viruset förde med sig.
– Det blev trots allt en av våra allra mest framgångsrika och givande utställningar genom alla år.
En följd av deras konstanta förmåga att presentera glas i ny form, nya konstellationer. Några som en följd av samarbetet med Magnor glassverk när inte tekniken för tunga alster inte riktigt räckt till i den egna verkstaden och ännu mindre vid Uppsalafilialen i Ekeby bruk.
– Den är begränsad och svårjobbad.
Där har Håkan på senare tid huggit i sten, med förtjusning och möjligheter med marmor och alabaster. En ny ådra kanske, eller en följd av deras intresse för granit som de utvecklade i Indien för några år sedan.
– Nu planerar vi en resa till Spanien för att lära mer om marmor.
Förkorva sig, deras glädje. Att skapa vidare och att kunna göra det efter ett prövningens för framförallt Karin men därmed också för Håkan.
Nu är det friska tag igen, jobb som vanligt, så nära det går, som de alltid har gjort och att de tu alltid kommer att vara ett. Vid sidan av att ansluta sig till grupper som Rackar art, Konstjord, Värmlands hantverkare och i 25 år Arvika konsthantverk.
– Om de ser Karin på stan så vet det att jag alltid kommer efter, säger Håkan.
– När vi cyklade i Vietnam för några år sedan ville Håkan hellre gena över Mekongfloden än cykla tillbaka. Men det gick bra på en flotte som flöt, berättar Karin.
De oskiljaktiga kan faktiskt störa andra.
– Somliga kräver att någon av oss ska ha gjort det vi visar. Men vi är alltid två bakom konsten.
Hon säger inte att hennes man är en vildhjärna men lite åt det hållet.
– Han är en stjärna. Det han lovar fixar han. Här i byn byggde han och kompisen Christer Johansson ett ridhus, låg bakom förskola och en gångstig efter en dödsolycka.
Frågar först
Karin påpekar att Håkan alltid frågar henne först, och att de kommer överens om konst de gör.
– Man måste bejaka varandra, det är i allt väsentligt vad det handlar om. Det har jag blivit bättre på, säger Håkan.
– Vi blir också osams, som de flesta par blir. Men det löser vi vid sidan av jobbet.
Ingen risk att de får för mycket av varandra?
– Inte alls, det förstärker kärleken.