TOBIAS HOLMGREN: ”Träna lagom och våga vägra nyårslöften”

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Ingen minns en bilring om hundra år, resonerar krönikören Tobias Holmgren.
Foto: Charlie Riedel
Nytt år och nya åtaganden. Dags att träna hårt, äta nyttigt, gå på museum två gånger i månaden och läsa klassiska romaner i stället för Facebookflödet när man sitter på dass. Låter det skoj? Nä, det tycker inte Tobias Holmgren heller. Låt hellre bli.

Självförbättringens tid är här. När jag går förbi en viss krimskramsaffär på nyårsdagen, ser jag att personalen i ett anfall av cynisk briljans har flyttat alla butikens träningsredskap till entréhyllan så att de möter en direkt när man går in.

Vi fortsätter alltså att gräma oss över våra brister, bristningar och bristfälliga beslut, även i pandemitider. Vi ångrar de vi har blivit, längtar efter dem vi ska bli: Sociala, vältränade, bra på att dansa och fenor på att lyssna. Skulle vi också vinna någon Volkswagen på Bingolotto vore inte det fel – men låt oss inte bli för giriga. Att bli av med putmagarna är trots allt det viktigaste.

Den som inte känner sig tillräckligt duglig efter årsskiftet, kan i alla fall trösta sig med en sak: framgångar är ungefär lika varaktiga som undulater i en napolitansk pizzaugn.

Detsamma kan sägas om motgångar.

Bläddra bara lite i den lustiga ”Första listboken” (Askild & Kärnekull) så får ni se; ett uppslagsverk från 1979 bestående av en stor mängd listor över så vitt skilda saker som De tio värsta generalerna i modern tid, 15 mycket små personer, och Berömda rökare.

En av listorna heter Inflytelserika opinionsbildare. Där rankas bland andra följande berömdheter: Monica Nilsson (drev kampanj mot BT Kemi i Teckomatorp), Pelle Bergendahl (ett tag programledare i tv) och Bo Isaksson (samma).

Ringer det en klocka? Det trodde jag inte heller.

I samma kapitel hittas en lista från tidningen Journalisten över de svenskar som i slutet av decenniet oftast framställdes ofördelaktigt. Ett axplock av de olyckliga få är Curt Nicolin, Carl Persson och moderaten Yngve Holmberg. I dag närmast bortglömda, tillsammans med all sin ofördelaktiga dager.

Läxan att ta med sig är att jordklotet ser likadant ut från rymden både före och efter att man har begått ett misstag. Halvdana gymnasiebetyg, mättnaden efter veckans andra familjepizza med pommes, en nysning i ansiktet på den man är i förtjust i, eller att ha jobbat på samma ställe i 29 år utan att ha blivit mellanchef, kanske inte känns helt hundra i stunden – precis som det måste ha känts pinsamt för stilige Yngve Holmberg, en gång kallad Sveriges Kennedy, när han förlorade partiledarstriden i M mot Gösta Bohman 1970.

Men vem lade märke till ditt eller Yngves snedsteg i Nepal? Och hur mycket lyckligare kommer du att vara vid ditt dödsögonblick över att du tappade fyra kilo för tjugo julaftnar sedan? Lika död blir du för det.

Kanske är det så enkelt att det mest väsentliga nyårsbudskapet, det som alla borde ta till sig i stället för att starta inbördeskrig mot sig själva, går att höra på SVT redan under julafton någon gång efter klockan 15.00 (15.05 numera) i de sju små dvärgarnas sång:

”Vad gör det om hundra år när allting kommer kring.”

Svaret är ingenting. Det gör knappt någonting nu.

Träna därför lagom, kamrater, och våga framför allt att vägra nyårslöften.

Så lyder receptet på en god fortsättning.

(Alternativet är förstås att ge fanken i allt och bli landshövding i Halland som Yngve. Men den vägen är stängd för fler.)

Tobiaskommissionen

Anmälan avseende: Skivåret 2022

Father John Misty släpper ett nytt album i år.
Foto: Charles Sykes

Saken: Den som har känt sig svältfödd på kultur under pandemin kan glädja sig åt att 2022 kommer att bli ett helt sinnessjukt skivår. Eller vad sägs om följande albumaktuella artister: Beyoncé, Megan Thee Stallion, Rosalía, Arctic Monkeys, The Weeknd, Jack White, Father John Misty, Cardi B och BTS. Och bland svenskarna: Jonathan Johansson. The Hellacopters. Alla kommer förstås inte att vara tiopoängare, men tillräckligt många i alla fall för att ge ett värdigt soundtrack till det år då Covid-19-pandemin förhoppningsvis ebbar ut. Framför allt ser jag fram emot släppet från Rosalía. Jag förstår inte ett ord av vad hon sjunger, men låtarna är så pass bra att den smala genren nuevo flamenco kan komma att bli gigantisk inom några år – av hennes förtjänst.

Beslut: Friad

Anmälan avseende: Filmåret 2022

Saken: Personlig smak är en starkare kraft inom musiken. Visst existerar det faiblesser i filmens värld också – somliga älskar rysare, andra naket eller skakiga handkameror – men en usel rollgestaltning av barnskådespelare kan förorena det mesta, hur mycket man än älskar regissör, genre och intrig. Därför vågar jag inte vara lika optimistisk inför filmsäsongen, trots att det finns en del lovande titlar. Jag ska åtminstone ge en ärlig chans till ”Black Panther: Wakanda forever”, ”Scream”, ”The Batman”, ”Turning red”, ”Downton Abbey: A new era”, ”Thor: Love and thunder”, och ”The Northman”. Det lovar jag. Så länge som det erbjuds streamingalternativ till de mer tveksamma.

Beslut: På återremiss

Anmälan avseende: Ännu en Beckfilm

Peter Haber och Valter Skarsgård i nya ”Beck”.
Foto: Johan Paulin/Pressbild

Saken: Har vi inte sett nog av Martin Beck vid det här laget? Så tänkte jag när min familj kapade tv:n på juldagen och tvingade mig att genomlida den 43:e filmen i sviten. Bara det att jag inte led. Inte det minsta. Av det nya författarteamet, där bland andra Peter Arrhenius (julkalendern ”Mirakel”) ingår, har Beck fått en välbehövlig ansiktslyftning. Allt från knorrar till exposition sköts nästan helt klanderfritt, och borta är den nästan ettriga töntighet som hemsökte flera av de äldre rullarna. ”Ett nytt liv” heter filmen, C more är streamingtjänsten. Se den vid tillfälle.

Beslut: Friad

Tobias gillar: Mirabel

Mirabel i ”Encanto”.
Foto: Disney/AP

Tänk, nu för tiden bombarderas man av så mycket innehåll att någonting så oerhört som en Disneypremiär nästan går en förbi. ”Encanto” visades på biograferna i november och dök upp på streamingtjänsten Disney Plus en månad senare – på självaste julafton, då de flesta svenskar var upptagna med annat. Till slut lyckades jag i alla fall fånga upp den, och det är jag glad för.

Filmen handlar om den colombianska byn Encanto och dess beskyddare, familjen Madrigal, vars medlemmar har välsignats med magiska krafter. Alla utom den unga Mirabel, vill säga. Av okänd anledning tilldelades aldrig hon någon övernaturlig förmåga, vilket naturligtvis sätter en del griller i hennes och de övriga familjemedlemmarnas huvuden.

Framför allt bör man se ”Encanto” för musiken, som är ett underbart ljuvligt mishmash av pop- och latinogenrer. Men rollfigurerna och storyn är också fina, faktiskt nästan lika fina som i Disneys andra stora 3D-animerade film med latinotema, ”Coco” (1997). Jag gillar alla i familjen Madrigal, från den superstarka Luisa till hennes syster Dolores med den känsliga hörseln (och tuffa sångrösten). Bäst av alla är dock Mirabel. En utmärkt huvudperson med kaxig Blossom-framtoning och ett lite klumpigt sätt.

Hennes äventyr rekommenderar jag för alla åldrar. På riktigt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.