LEDARE: Pandemin har varit en katastrof för jämställdheten

Ledare
PUBLICERAD:
Personalen inom vården har under hela pandemiperioden höjt rösterna och varnat om att man befinner sig på bristningsgränsen. Samtidigt som arbetsvillkoren hårdnat har lönerna minskat.
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Personalen inom vården har under hela pandemiperioden höjt rösterna och varnat om att man befinner sig på bristningsgränsen. Arbetsvillkoren är tuffa och personalen visste inte hur länge man ska orka.

Det var under första, andra och tredje vågen. Nu är vi inne i ett nytt skede i det som känns som en evighetslång serieföljetong.

Men skillnaden mot att bara kunna stänga av tv:n när man ledsnat är att det är vår verklighet. Kniven-mot-strupen-villkoren visade sig inte vara en tillfällig arbetsbörda som ändå skulle gå att jobba sig igenom. Månader visade sig bli ett år, och ett år visade sig ticka vidare, en månad i taget.

Pandemin är fortfarande ett faktum. Att den slagit hårt mot både arbetsvillkor och individers förutsättningar vet vi. Men hur illa har pandemin egentligen slagit ur ett jämställdhetsperspektiv?

I augusti 2021 fick Jämställdhetsmyndighet i uppdrag att granska hur pandemin har påverkat den ekonomiska jämställdheten mellan män och kvinnor. Föga förvånande har den slagit hårt på hela befolkningen, men de stora förlorarna är kvinnorna, inte minst inom kvinnodominerade yrkesgrupper som vårdpersonal och förskollärare.

Under 2020 sjönk kvinnors månadsinkomster med 3,3 procent i genomsnitt, medan motsvarande siffra för männen var 2,5 procent. Allra hårdast har pandemin slagit på kvinnor med de lägsta lönerna. Hela 7 procentenheter har månadsinkomsten sjunkit i genomsnitt för dem inom privat sektor, och inom offentlig sektor är minskningen hela elva! Katastrof! Motsvarande siffror för män är fyra procent.

Jämställdhetsmyndigheten har i sin rapport också granskat hur pandemin slagit mot utrikes och inrikes födda män och kvinnor. Ingen höjer nog på ögonbrynen när jag säger att medelålders, svenskfödda män är de som allraminst drabbats ekonomiskt av pandemin, medan utrikes födda kvinnor drabbats allra, allra hårdast.

Samtidigt som tjänstemannasektorn klarat sig relativt bra, i kombination med att börsen och bostadsmarknaden stigit under hela pandemin har de ekonomiska skillnaderna ökat ytterligare. De rika blev rikare, medan knegarna både fick lägre genomsnittslön, drabbades hårdast av arbetslösheten, blev mest sjuka och fick tyngre arbetsbörda.

En aspekt som däremot är intressant att lyfta är att i och med att män fått mer tid i hemmet tack vare permission på grund av arbetsbrist (utan att förlora någon avsevärt stor inkomst) har män som grupp ökat sin andel utfört obetalt hemarbete. Tänk att det behövdes en pandemi och permission för att det skulle ske någon avsevärd förbättring på det området …

Krisen är fortfarande ett faktum, och ur ett jämställdhetsperspektiv kan man lugnt konstatera att villkoren sakta blir bättre, även för de mest utsatta, men utvecklingen går för långsamt.

De dåliga villkoren inom välfärden, och den ekonomiska splittring den bidrar till, talar sitt tydliga språk. De största coronastöden skulle behöva tillfalla välfärdssektorn. Inte bara för de som brukar den, utan likväl de som är anställda inom den. Det bästa sättet att bekämpa pandemin är också att bekämpa de ekonomiska klyftorna i samhället.

Att kategorisera grupper som "vinnare" eller "förlorare" är egentligen fel. Det signalerar att det är slumpen som varit framme. Men det är inte slumpen som skapar strukturella orättvisor och skillnader mellan grupper. Det gör politiken.

Av den enkla anledningen kan också politiken vända det här sjunkande skeppet. Än är inte krisen över, än finns det tid att sätta in åtgärder mot ojämställdheten.

Linda Westerlind

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.