LEDARE: Lockdowns löser ingenting

Ledare | Coronaviruset
PUBLICERAD:
Vi lättar inte vårdpersonalens stress med lockdowns, utan med mer resurser.
Foto: Gunnar Ask
Sveriges vårdpersonal behöver vårt stöd. De ska backas upp med mer resurser, inte eviga nedstängningar.

Restriktionerna vi levt under i snart två år har i stort varit accepterade för att det funnits ett klart syfte med dem. Människor dog i travar och vi kunde förhindra det genom att begränsa våra rörelsemönster. Det var rätt och det var nästan ingen som ifrågasatte det, trots att det innebar stora inskränkningar i vår personliga frihet.

Nu närmar vi oss en punkt där syftet inte längre framstår som lika glasklart. Omikron sprids ja, trycket på sjukvården ökar ja. Men är restriktionerna till för att begränsa spridning av ett virus som skapar måttlig sjukdom hos 85% av befolkningen – eller för att underlätta för vårdpersonal som handskas med RS, säsongsinfluensor och ovaccinerade covidsjuka?

Om det är det första – om sjukdomen blir så mild att det räcker med Alvedon och vila – varför gör vi det? Vi gör inte det med säsongsinfluensan. Om det är det andra, var går egentligen gränsen? Vi kommer att få stanna hemma i flera decennier om vi bara kan öppna upp samhället först när vårdpersonalens magsår har läkt.

Svensk sjukvård är kraftigt underfinansierad, underbemannad och på sina håll en permanent krigsscen. Det är ett politiskt val, har ingenting med virus att göra. Sjukvården behöver mycket mer resurser under lång tid och undertecknad är den första att önska att vårdpersonal ska orka. Men nedstängningar kan aldrig bli ett politiskt verktyg för att avlasta sjukvården.

Förutom sjukvården måste vi komma ihåg den demokratiska aspekt. Restriktionerna är ett ganska våldsamt ingrepp i vår frihet. Det finns stora risker med att normalisera det. Om det blir så att ingen längre förstår exakt varför de införs eller kan identifiera när syftet har uppnåtts kan vi hamna i ett läge där de utnyttjas av politiska skäl.

Det måste för varje människa i Sverige vara tydligt när behovet finns och när behovet inte längre finns. Det kan inte vara "upp till experterna" att pausa vår demokrati. Det kan inte alltid finnas ett behov av restriktioner.

Vi gav dem tillstånd att lösa ett specifikt, tillfälligt problem, det dras tillbaka när det specifika, tillfälliga problemet är löst.

Det är inte svårt att tänka sig vad en mindre välmenande regering kan göra med en palett av diffusa smittskyddsåtgärder som inte bara förlorat all konkretion, utan också blivit en del av människors uppfattning om hur ett normalt samhälle fungerar.

Influensan sprids i en stadsdel där oppositionen organiserar sig. Stäng igen.

En artist som spelar regeringskritiska låtar ska uppträda i en stad där Folkhälsomyndigheten sett oroande siffror. Avbryt.

Detta kanske låter överdrivet, men tittar vi på Ungern ser vi hur en demokrati kan kontrolleras av en medveten, segdragen maktstruktur. Restriktioner utan begränsningar är då ett vasst verktyg, särskilt med en befolkning som ej förstår när dessa är befogade och inte.

Nu ska vi förstås fortsätta följa restriktionerna som råder, samtidigt som vi följer virusets utveckling. Men visar det sig att Omikron ger en hanterlig influensa för dubbelvaccinerade behöver vi få ett definitivt slutdatum för regeringens möjligheter att stänga ned. För att komma till rätta med problemen i sjukvården måste politiker satsa mer pengar, inte stänga ned samhället.

Benjamin B. Ivansson

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.