Nyligen kom Rädda Barnen ut med sin årsrapport om den svenska barnfattigdomen. Den omfattar åren 2016 till 2019 och bygger på en totalundersökning av alla svenska hushåll med barn i åldern 0 till 17 år. Det rör sig i runda tal om två miljoner barn. År 2019 fanns det 5 863 fattiga barn i den åldersgruppen i Värmland. I riket som helhet fanns det då 196 000, berättar professor Tapio Salonen vid Malmö universitet.
Rädda Barnens rapport innehåller siffror om barnfattigdom såväl för riket som på läns- och kommunnivå. Det är en viktig och angelägen rapport på många sätt och som manar till eftertanke och handling.
Huvudförfattare till rapporten är Tapio Salonen – professor i socialt arbete vid Malmö universitet och ett välkänt namn inom den sociala forskningen. Han har under en lång följd av år ansvarat för Rädda Barnens årliga rapportering och jag beslutade mig för att intervjua honom om hur det står till med barnfattigdomen i Sverige och Värmland.
Jag ringer honom.
– I Sverige har ambitionerna att komma till rätta med frågan om barnfattigdom skärpts, berättar Tapio. Alla barn har rätt till en grundläggande trygghet. Vi vet sedan gammalt att materiella förhållanden har stor betydelse för barns väl och ve.
Den definition som Rädda Barnen använder, som Tapio Salonen varit ansvarig för att utveckla, avser andelen barn i familjer med låg inkomststandard och/eller försörjningsstöd. Det handlar om barn som lever i familjer med antingen enbart låg inkomststandard, med enbart försörjningsstöd eller i familjer med både låg inkomststandard och försörjningsstöd.
– Det mått på barnfattigdom som vi använder ligger nära ett absolut mått på fattigdom. Den ekonomiska knappheten innebär mycket ogynnsamma uppväxtvillkor.
Antalet fattiga barn i åldern 0 till 17 år i Sverige uppgår, i runda tal, till 196 000. Det är 9,2 procent av alla barn i den åldersgruppen. Barnfattigdomen varierar kraftig mellan sociala grupper.
– Barn med utländsk bakgrund och ensamstående föräldrar löper en avsevärt förhöjd risk att drabbas av ekonomisk fattigdom. I den gruppen är siffran nästan 50 procent. Detta kan jämföras med de barn som har sammanboende föräldrar med svensk bakgrund där siffran 1,2 procent.
Jämfört med tidigare år minskar barnfattigdomen i alla hushållskategorier för samboende föräldrar medan den ökar bland barn till ensamstående föräldrar som är utrikesfödda, från 42,1 till 49,5 procent från 2016 till 2019.
Det är också stora variationer mellan landets kommuner. Och inte minst är variationerna stora i Värmland, berättar Tapio.
– Jag blir förstås nyfiken.
– Det har skett en ökning från 5 300 till 5 900 fattiga barn i Värmland. I nio av kommunerna ökar antalet och i sex minskar det. Men siffrorna för gränskommunerna är osäkra, betonar Tapio.
– Hammarö har den lägsta andelen fattiga barn och Filipstad den högsta. I Hammarö är siffran 3,4 procent och i Filipstad 27,2. I Filipstad ökade antalet fattiga barn från 392 år 2016 till 546 år 2019.
– Varför ser det ut som det gör i Värmland? undrar jag.
Tapio säger:
– Det finns säkert olika förklaringar. Det går bättre i storstäderna. I många glesbygdskommuner har den ekonomiska tillväxten varit låg och bidragit till hög arbetslöshet. Men det har också skett en ”social dumpning”. Rika kommuner har medverkat till att ”flytta” sina fattiga till redan utsatta kommuner.
– De senaste siffrorna är ju från 2019. Vad tror du har hänt sedan dess?
– Det är en hel del som talar för att den ekonomiska fattigdomen har ökat under pandemin. Men vi vet inte säkert hur det står till. Det kommer att göras uppföljningar och då vet vi vad som hänt.
Kommunerna har kommit att ta ett större ansvar för att minska barnens ekonomiska utsatthet eftersom de nationella stöden över tid minskat i sin betydelse, säger Tapio.
– De måste ha en dubbel strategi. Dels lindra konsekvenserna av barnfattigdom, dels ta bort orsakerna. Lindra konsekvenserna kan man göra på många sätt som att se till att arenor är tillgängliga för alla barn. Ta bort avgifter för fritidsaktiviteter. Gratis busskort.
– Det är också viktigt med de breda förebyggande insatserna som att se till att barn har ett stimulerande och rikt liv, betonar Tapio.
Vad som görs av det civila samhället, som Stadsmissionen, har stor betydelse för utsatta barnfamiljer, säger Tapio och tillägger att deras verksamhet och hjälpinsatser har ökat.
Civila samhället kan göra mycket. Men betonar Tapio:
– De får akta sig för att inte bara bli kompensatoriska i form av att göra det som kommunerna egentligen skulle ha gjort. De måste vara pådrivande med att hävda barnkonventionen om barnens rättigheter.
Alla kan på sitt sätt göra en insats. Vi kommer in på vad forskarna kan göra.
– Forskarsamhället har ett stort ansvar. Vi ska stå för en självständig och kritisk position. Det faller ett stort ansvar på oss socialforskare att vi forskar om saker och ting som är angelägna.
– Socialtjänsten har en viktig uppgift. Men det finns trösklar för att få hjälp förklarar Tapio och det finns ingenting som tyder på att trösklarna har minskat. Socialtjänsten har blivit alltmer inriktad på krav och kontroll.
Vi kommer att prata om skam och stigma.
– Skam och stigma är fortfarande verksamma fenomen, säger Tapio med eftertryck.
Ja, så är det tänker jag. Negativa attityder till fattiga har alltid funnits. Fortfarande är fattigdom förenat med skam och stigma. Skamkänslan är tung att bära och leder till att många tvekar att söka hjälp hos socialtjänsten och i stället vänder sig till frivilligorganisationer. Många isolerar sig och ensamheten förvärrar den psykiska ohälsan.
Behovet av hjälp är, som jag tog upp i novemberkrönikan, stort. Organisationen Tillsammans i Karlstad uppskattar att det finns uppemot 700 socialt och ekonomiskt utsatta barn enbart i Karlstad.
Bengt Starrin, Professor emeritus, Karlstads universitet