Debatt: ”Groggen” och hans sentida efterföljare

Debatt
PUBLICERAD:
Svenska nazistledaren Birger Furugård, i ett foto från 1942.
Foto: TT
Sverigedemokraterna är inga 30-talsnazister av Hitlers eller värmländska Birger Furugårds oborstade sort. Men lika obestridligt är att de verkar i en brun tradition med hundraåriga rötter och att man sedan starten på sin höjd bara uppdaterat och moderniserat sitt budskap. Det skriver debattören Mats Parner.

Nazistiska organisationer grundades redan i mitten på 1920-talet i Sverige, men i början av januari år 1933 splittrades rörelsen ohjälpligt i två ungefär lika stora partier med Birger Furugård och Sven Olov Lindholm som konkurrerande riksledare. De båda kom aldrig på talefot med varann igen, och det ska vi nog vara tacksamma för. Ett enat nazistparti på svensk mark hade nog kunnat ställa till obeskrivligt elände.

Ironiskt nog blev vicekorpral Hitler rikskansler den 30 januari i det rike som gjorde anspråk på att vara det tredje precis två veckor efter att Furugård och Lindholm tagit heder och ära av varann.

Ytterligare några veckor senare, måndagen den 27 februari, brann riksdagshuset i Berlin. Det ledde till en mängd arresteringar av oppositionella och till att demokratin helt och fullt monterades ned i Das Reich.

Först efter en världsbrand, ett folkmord på minst 6 000 000 judar och en masslakt av aldrig tidigare skådad omfattning kunde demokratin restaureras.

Då hade ytterligare tolv år förflutit.

NSDAP, Hitlers parti, splittrades aldrig som hos oss. Problemet med de nazistiska vänsteranhängarna, som till största delen återfanns i SA (stormtrupperna), löstes i stället på ett mera definitivt sätt under ”De långa knivarnas natt” lördagen den 30 juni 1934. Då likviderade Hitler och hans närmaste kretsar i ett enda svep 116 namngivna ”vänsternazister” över hela riket, troligen mångdubbelt fler, i formliga arkebuseringsorgier.

SA-ledaren Ernst Röhm, partiveteranen Gregor Strasser, generalen von Bredow och tidigare kanslern von Schleicher var de mest kända offren. Tyska nazister med något slags socialt engagemang hade därmed lidit slutgiltigt nederlag.

I Sverige hade Lindholms parti ”vänsternazistiska” inslag med kamp mot storfinansen som självskrivet element. Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP), som hans åsiktsriktning hette, bytte 1938 namn till Svensk Socialistisk Samling (SSS) och kämpade outtröttligt vidare ända till 1950.

Veterinären Birger Furugård (1887–1961), barnfödd i Årjängs-trakten och yrkesverksam i Deje och Molkom, basade å sin sida för Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP). Den värsta sortens anti-kommunism och judehat stod allra överst på Furugårds baner.

På grund av sina vidlyftiga alkoholvanor kallades han ”Groggen” och var i många år Sveriges egentlige Führer med påfallande brett kontaktnät. Han stod länge på god fot med Hitler, Göring, Goebbels, Himmler, Rosenberg, Strasser, Terboven och i stort sett nästan hela det tyska ledargarnityret.

I Anna-Lena Lodenius nyligen utgivna studie En värmländsk Hitler (Historiska Media) tecknas ett både levande och inkännande porträtt av Furugård.

Sverigedemokraterna (SD) är i dag ett enat parti under sin frälsare Jimmie Åkessons hårdföra ledning. Meningsskiljaktigheter har man i flera år löst genom att oupphörligt utesluta kverulanter, orosstiftare och rättshaverister, låt vara föga konsekvent.

Björn Söder, Mattias Karlsson, Richard Jomshof, ”Rasse-Oscar” Sjöstedt, Runar Filper et Co har alla uttalat sig eller agerat på ett sätt, som borde ha gjort dem omöjliga för gott. Men de tillhör A-uppställningen och har så att säga diplomatisk immunitet, i varje fall tills vidare.

Sverigedemokraterna är inga 30-talsnazister av Hitlers, Furugårds eller Lindholms oborstade sort; det vore dumt och löjligt att hävda något sådant.

Men lika obestridligt är att SD verkar i en brun tradition med hundraåriga rötter och att man bara uppdaterat och moderniserat sitt budskap från tillblivelsen 1988 – utan att på något vis frångå det.

Rasismen och drömmen om ett förlorat paradis, ett Arkadien eller Valhall utan invandring och mångkultur, lever vidare i form av ett idealiserat Folkhem med stark Per Albin-touche. På samma gång påstår man att svenska socialdemokrater under just Per Albin-eran var klart naziinfluerade. Det ena går givetvis inte ihop med det andra.

Upprepad historieförfalskning är en del av Åkesson-fascismens livsluft.

I politiska organisationer brukar medlemmar och sympatisörer nästan alltid vara ’radikalare’ än ledar-gestalterna. För SD:s vidkommande är det tvärtom. De som lägger sin röst på detta främlingsfientliga och illiberala parti är sällan medvetna rasister eller antidemokrater. Med desto kluvnare tungor yttrar sig figurerna i SD:s hjärntrust – som nästan uteslutande är handlingskraftiga och viljestarka män.

Det faktum att Ulf Kristersson och Ebba von Papen i dag sluter upp vid Åkessons sida kan stå oss dyrt i september 2022.

Mats Parner

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.