LEDARE: Ingen vill fira lucia längre – och då dör en svensk tradition

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Traditionsenligt luciafirande på Skansen i Stockholm. Men luciatågen blir färre och färre för varje år. Inte för att någon jobbar för att förstöra svenska traditioner, utan för att inte tillräckligt många är intresserade av att hålla dem vid liv.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Jag vill inte heller kompromissa med mina traditioner. Jag vill också att allt ska vara som förr vid storhelgerna. Men luciatraditionerna håller ändå på att dö ut.

Tre gånger per år händer ungefär samma sak. Folk börjar göra sig lustiga över att svensk mattradition stadgar att exakt samma mat ska ställas på borden vid de stora helgerna påsk, midsommar och jul. Minus möjligen lutfisken då.

”Skinka, prinskorv, köttbullar, sill och så lite grönt som möjligt”, roas flera – och varje gång känner jag mig lite generat defensiv över min simpla smak.

Jag gillar skinka, prinskorv, köttbullar, sill och så lite grönt som möjligt. Ska det till några nya finesser på julbordet ser jag helst varianter på samma tema. En annan sorts sill kanske.

Och när vänner rycker på axlarna och säger att de kanske ska skippa julmaten i år måste jag hejda mig att inte spärra upp ögonen i panik. Skippa julmaten och inte äta versioner av den till varje måltid mellan jul och nyår?! Aldrig!

Så är det ju med traditioner. De gamla och de nyare. Många sitter djupt hos oss, väcker minnen och känslor av svunna tider. Och traditionerna kring de stora högtiderna dominerar.

Om jag fick bestämma skulle julafton alltid vara som när jag var åtta, hemma hos mormor och morfar i Rosensjö i Karlskoga. Men det är inget jag kan åstadkomma. Inte heller kan jag tvinga in andra i mina gamla traditioner. Andra familjer har ju sina egna.

”Saker går helt enkelt ur modet om de inte fyller någon funktion”, sa etnologen Agneta Liljas vid Södertörns högskola, när hon häromåret försökte förklara varför Luciafirandet verkar vara på väg ut ur svensk tradition.

För många är det en dyster tanke. Så där jättegammal är dock inte traditionen i Sverige – och kanske blir den inte så fasligt mycket äldre. Så är det ju med alla traditioner, oavsett om det handlar om luciatåg eller huruvida en ”riktig” julmarknad serverar langos: fastnar de hos tillräckligt många blir de kvar – om inte så försvinner de.

Många av oss tittar och lyssnar nog gärna på ett luciatåg, men faktum tycks vara att många av barnen och ungdomarna som förväntas gå i det uppenbarligen helst slipper.

Förskolelärarna säger att många barn stressas av att behöva ”uppträda” för stora föräldragrupper som med mobilen i högsta hugg vill fota och filma. De lite äldre barnen och ungdomarna verkar inte heller lockas av vad som länge haft utformningen av en skönhetstävling snarare än en musik- och ljushögtid.

Så där man inte lyckas förändra och utveckla är lucia på väg ut. Nästa generations bärare av traditionen tycker inte det är värt att lägga tid och pengar på att öva och uppträda och köpa lucialinne och ljus och annat som behövs.

På andra ställen har man lyckats väcka nytt liv i firandet genom att ändra formatet. En lite annorlunda Lucia. Men lyckas de skapa nya traditioner? Ja det vet vi först om några år.

Kanske leder pandemin till slut till en nystart. Att inställda firanden i fjol och i år – på söndagen ställdes i sista stund båda inplanerade luciakonserter i Domkyrkan i Karlstad trist nog in på grund av coronasmittade i kören – får oss att längta extra mycket efter det gamla vanliga nästa år.

Jag hoppas det. Men det är ju, tyvärr, inte jag som bestämmer sånt.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.