Ismael Ataria: Att axla livets ovisshet

Krönikor
PUBLICERAD:
VF-krönikören Ismael Ataria har gått från pandemibubblan, direkt in i pappaledighetsbubblan.
Foto: FREDRIK SANDBERG / TT
Just nu är jag pappaledig.

Det är en härlig period med mycket tid i hemmet. Förutom värdefull tid med min son så tar jag mig an många vardagssysslor. Jag städar, plockar och tvättar. Av vardagens alla bestyr så finns det två saker jag avskyr som pesten. Det ena är att bädda sängen och det andra är att sortera strumpor. Det sistnämnda är en olidlig uppgift, speciellt i kombination med att jag delar hemmet med en annan människa. Jag och min sambo har i princip bara svarta strumpor, vilket försvårar uppgiften ytterligare. Det brukar sluta med att vi sitter tillsammans med en hög strumpor på köksbordet som vi sliter i och jämför. Jag säger Den här måste vara min? Den ser lite större ut? Varefter min sambo granskar och säger ”Hmm, jag vet inte, resåren är annorlunda på den andra strumpan”.

Som Sherlock Holmes och Watson sitter vi där och begrundar en massgrav av urtvättade offer. Jag kan säga att min strumplåda har reducerats till en spillra av sin förr så gedigna population. Det som tidigare var ett vitalt samhälle av lyckliga par är idag ett trasproletariat där luggslitna singlar med trasiga hälar hasar runt i sökandet efter sina själsfränder. Jag kan dammsuga, diska, laga mat, sopsortera. Jag kan till och med dra på örngott och påslakan men när det kommer till att sortera strumpor, fy fan.

Vardagen lunkar på i sin stillsamma rytm. Att vara pappaledig är att befinna sig i en parallell värld. Genom fönstret på min småbarnsbubbla kan jag se människor gå till jobbet, handla och leva sina liv medan jag själv stannat upp för att läsa sagor, bygga lego och vika ihop små tröjor med djurmotiv. Det är en mysig och härlig tid. Att få vara så nära sitt barn under en lång period är en otrolig gåva. Men den här tiden är även vemodig. Jag har alltid varit van att vara i centrum av livet, att vara på tå och flänga runt. Nu plötsligt står jag stilla på en lekplats och puttar en gunga medan hela världen fortsätter rusa fram. Kanske har jag nu för mycket tid att tänka?

Jag är en neurotiker. Jag har tidigare skrivit om min hälsoångest, min åldersångest, min klimatångest, min dödsångest men det jag känner nu är helt nytt. Jag lider av ovisshetsångest. Att kliva från pandemibubblan rätt in i pappaledighetsbubblan har varit tufft. En massa frågor surrar nu ettrigt inuti mitt huvud. Jag kan bli rädd för vad som kommer efter min pappaledighet. Tänk om jag tappat farten? Är jag passé? Är jag bortglömd? Har jag något kvar att ge världen? Det är så fåfängt och egocentriskt att jag skäms att skriva om det. Jag finns för min son och är inte det ett bra svar på min fråga just nu. Livet handlar inte bara om mig och jag tvingas nu lyfta blicken ur min egen navel och fejsa verkligheten. Livet kastar ständigt ovisshet på oss. Att leva är att bära allt som kan och inte kommer hända. Alla kämpar vi med vår ovisshet; sjukdomsbeskeden, antagningsbreven, nya val och vägar som livet vill ta oss med på. Det är en tung börda vi människor måste dra, alla dessa ständiga orosmoln och funderingar. Det är som att sortera strumpor. En del går inte ihop och en del tvingas vi kasta. Ibland blir det skit och ibland går livet precis som strumptvätten ihop. Mina farhågor kan faktiskt vara som strumporna. På något märkligt sätt är de bara borta en dag, utan minsta spår. Allt det där jag oroade mig så gruvligt för, det hände inte. Kanske ska jag ta tre djupa andetag och ta mig an både tvättkorgen och livet, med tillförsikt.

Instagram

Foto: Privat

Hänga upp. Plocka ned. Hänga upp… och så vidare. Detta upprepas med stor omsorg fram till tjugondag jul.

Veckans ord

Chokladasken

Plus & minus

Plus: Att som chokladnarkoman nu leva i den bästa av tider. Tiden då askar kastas till höger och vänster. Är du ledsen? Varsego! Ta en Aladdinask och ryck upp dig!

Minus: Att som chokladnarkoman nu leva i den sämsta av tider. Då all form av självbehärskning säger ajöss. Då det nedre lagret är slut innan omslagsfoliet nått mark.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.