Efter en turbulent sommar och höst är det spännande att se resultatet av SCB:s partisympatiundersökning, den största opinionsundersökning som görs i Sverige.
Den enda statistiskt säkerställda förändringen sen i maj är att C backar 1,1 procentenheter. C har tappat väljare till S, L och till viss del även SD. Detta efter en regeringskris i somras där C övergav sitt förslag om marknadshyror men först efter att V fullföljt sitt hot och fällt regeringen tillsammans M, SD, och KD. Januariavtalet sprack samma dag.
Därefter sa C nej till allt. Nej till Löfven och nej till Kristersson. Under denna tid predikade C om sin "samhällslära" om "den breda mitten" där de tycker att en ny regering bör bildas. En intressant inblick i den alternativa verklighetsuppfattning som råder i C.
Till sist släppte C fram Löfven efter kompromiss om strandskydd och skogspolitik (punkter som nu riskerar att falla nu eftersom C inte försäkrat sig om att V och MP är med på det).
En liknande röra har vi sett under de senaste veckorna. C släpper fram Andersson som statsminister för att hålla SD utanför inflytande samtidigt som de släpper fram M, SD och KD:s budget för att hålla V utanför inflytande. En glasklar logik, i alla fall enligt centerpartisterna själva.
Problemet för C är att inte ens deras egna väljare tycks dela deras verklighetsuppfattning. Alla förutom C ser att det finns två alternativ: ett blåbrunt block eller Anderssons S-ledda regering. C måste välja sida.
Att slå knut på sig själva för att hitta en linje som C:s riksdagsgrupp kan enas om men som saknar logik är ingen lösning. Ju mer C pratar om sin "den breda mitten" desto smalare blir den.
L ligger kvar på 2,5 procent. Mindre partier kan få ett lyft närmare val eftersom katastrofsiffrorna ger uppmärksamhet och gör dem till en underdog. Men L har nu befunnit sig i kris i en evighet. De har bytt partiledare och bytt inställning till SD, utan att huvet ens börjar närma sig ytan.
Väljarna uppfattar mest att L bråkar. Sabuni har splittrat sitt parti för att gå med i Kristerssons konservativa block. Samtidigt ställde L sig utanför M, SD och KD:s historiska första gemensamma budget på grund av bensinskatten. På deras kongress tog L ställning i kriminalpolitiska frågor på sätt som i praktiken gör ett regeringssamarbete med M och SD omöjligt (vilket också tycks varit ombudens syfte).
I den senaste statsministeromröstningen röstade en av L:s riksdagsledamöter gult till Andersson och om L mot förmodan klara sig kvar i riksdagen kommer ett helt gäng ledamöter vara uttalade SD- och Sabuni-motståndare. Det är lätt att förstå varför väljarna har svårt att lita på L.
Det största problemet är dock att ingen vet vad L vill. De har gått från att vara ett enfrågeparti under Björklund till ett nollfrågeparti under Sabuni. L har svårt att förklara varför de finns, de är närmast osynliga i medierna och Sabuni hör till de allra minst omtyckta partiledarna.
Det kommer bli en jämn valrörelse där MP, L och kanske även KD kommer hänga på spärren. Men i stora drag har det blåbruna blocket försvagats jämfört med valresultatet och när dimman skingras efter regeringskriser och partiledarbyte är det Andersson som står som vinnare.
S gått fram med 0,9 procentenheter sen i maj och Andersson är redan överlägsen i förtroendemätningarna. Kristersson kommer att få det tufft.
Jonas Bergström