Debatt: Varför har Sverige övergett sin politik för fred och avspänning?

Debatt
PUBLICERAD:
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) drar Sverige i fel riktning, menar debattören.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Krigsminister Hultqvist kliver allt längre bort från Socialdemokraternas tidigare fredssträvanden, menar debattören Stefan S Widqvist och undrar varför socialdemokratiska gräsrötter inte säger stopp.

Varför vill försvarsminister Peter Hultqvist (S) allt oftare aktivt delta i militära konflikter utanför vårt lands gränser? På vilket sätt gagnar det strävan efter fred i världen?

Står verkligen den socialdemokratiska rörelsen bakom Hultqvists nya krigsvilja, då han förordar ytterligare svensk militär närvaro i Ukraina?

Hultqvist sände redan 2018 svenska militärer till Ukraina för att utbilda den ukrainska armén. Kommer inte detta nya initiativ från Hultqvist att bidra till att trappa upp konflikten mellan Ryssland och Nato?

Vart har den tidigare inriktningen att bygga fredsprocesser tagit vägen? Varför tar inte utrikesminister Ann Linde i stället diplomatiska initiativ, som riktar in den svenska hållningen i en strävan att medla med fredliga medel?

Hultqvist har i grunden ändrat den socialdemokratiska hållningen och därmed det svenska agerandet i de internationella relationerna och är i dag inte längre ett föredöme i strävan efter fred.

Varför har inte de fredssträvande socialdemokratiska gräsrötterna på allvar ifrågasatt den väg Hultqvist har tagit? För det har inte räckt med den försynta kritiken av de aktiva inom Olof Palme Internationella Center. I dag agerar Hultqvist som en ”krigsminister” långt från socialdemokratins tidigare fredssträvanden.

För det är ju inte bara i Ukraina vi i dag är inblandade i aktiva militära insatser. Närvaron finns också i Somalia och Centralafrikanska republiken under EU:s banér och Mali, där svenska trupper bidrar till FN:s säkerhetsarbete, men också är aktivt stödjande till den franska nykoloniala armén.

Ledande politiker i Mali har kritiserat närvaron av de utländska styrkorna som inte är under FN:s ledning, men Hultqvist vidhåller att stödet till den franska armén är centralt. Detta trots att befolkningen i Mali ifrågasätter densamma och även Sveriges nyligen hemkomna ambassadör i Mali, Diana Janse, som anser att det svenska engagemanget i landet bör omprövas.

Borde det inte vara så att svensk militär endast deltar i aktiva insatser som har FN:s legitimitet?

Sverige har personal under FN:s flagg i Indien, Pakistan, Jemen, Mali, Västasien och Västsahara. Varför driver krigsminister Hultqvist fram svenska militära internationella insatser som stödjer enskilda länders egenintressen såsom Frankrikes och Sydkoreas eller Natos intressen i Ukraina, Irak och Kosovo?

Det är hög tid att på allvar ifrågasätta de internationella svenska militära aktiviteterna utanför de fredsbevarande strävandena i FN:s regi. För vi vill väl inte upprepa den hårt kritiserade militära insatsen i Afghanistan, där man inte lyckades bidra till att skapa säkerhet för den afghanska befolkningen ej heller utveckla demokratin, då den militära insatsen inte hölls åtskild från de civila biståndsinsatserna.

När den 20-åriga militära aktiviteten utvärderas var det enda ”positiva” man kom fram till, att den svenska militära förmågan utvecklats i samarbetet med Nato?

Vad som nu behövs är: ”Lystring - Manöver – Fullständig uppmärksamhet - Helt om!”

För nu krävs ett omtag och en nygammal diskussion för att komma tillbaka till den traditionella socialdemokratins fredssträvanden och i realiteten arbeta för ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” med diplomatin som det grundläggande medlet i våra internationella relationer och sträva efter att bygga trovärdiga fredsprocesser.

Frågan som varje socialdemokrat behöver ställa sig är: ”Varför har Sverige övergett sin politik för fred och avspänning och hur kan detta ändras så att denna hållning åter blir politikens riktmärke?

Stefan S Widqvist

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.