Det nalkas mot jul. En tid som för många innebär traditioner och mys med familjen. För andra kan det vara en tid av ensamhet och ångest. Själv älskar jag julen, men visst finns det även en stor saknad.
Livet går verkligen upp och ner och ibland känns det som att vissa bara glider fram som på ett bananskal medan andra får kämpa och kämpa. Jag skulle själv vilja säga att jag fått min beskärda del av livet med flera saker som både stärkt men även gett stor sorg. Saker som inte syns på utsidan och inte många vet om.
Något som påverkat mig mycket i livet och som jag från början inte vågade prata om och låste inom mig. Min fars självmord.
Jag var tolv år och från en dag till en annan var han borta. Min älskade pappa. Jag tror att han kunde ha levt i dag om vi bara hade vågat prata mer om psykisk ohälsa. Men på den tiden gjorde vi inte det, det var sådan tabu och skulle sopas under mattan. Själv vågade jag inte prata om det och i gymnasiet sade jag att han hade dött i hjärtinfarkt.
I dessa tider med covid-19 och nya restriktioner som kanske införs behöver vi tänka på varandra. Räcka ut en hand eller våga fråga hur man mår, verkligen mår. Sedan kanske man som typisk svensk säger ”Nej, men jag mår bra”. Som jag själv gjorde när jag var tolv medan det inre barnet hade velat skrika att ”Nej, jag mår inte bra. Varför tog pappa livet av sig när jag fanns?”. Och de skuldkänslor som jag som liten kände.
I dag vet jag dock bättre. Det var inte mitt fel och jag vet att han älskade mig. Han trodde nog tyvärr att jag skulle ha det bättre utan honom då han tyckte jag var värd en bättre pappa. Så fel han hade!
Du är fortfarande bäst för mig! Älskar dig!
Din älskade dotter