I den här krönikan talar jag mig varm för en kraftsamling av Karlstads universitetets forskningsresurser för att hjälpa till att lösa akuta och allvarliga sociala problem i Värmland – problem som har att göra med barnfattigdom, ekonomisk och social utsatthet, arbetslöshet, segregation, psykisk ohälsa och eftersatta bostadsområden.
När jag intervjuade seniorprofessor Hans Swärd vid Lunds Universitet inför oktoberkrönikan om socionomutbildningens hundra år berättade han engagerat om Toynbee Hall i Östra London som är ett försummat och fattigt område.
– Där har forskare engagerat de boende i utforskandet och på så sätt fått unik kunskap om förhållanden som behöver åtgärdas. Man har intervjuat, observerat och genomfört workshops. Och de boende har själva varit aktiva i forskningen.
– En stor andel lever i fattigdom. Tre av fyra har en etnisk minoritetsbakgrund. Nästan en tredjedel har ett annat språk än engelska som huvudspråk. Endast en femtedel förvärvsarbetar på heltid. Många är trångbodda och har svårt att vistas i sina nedslitna bostäder. Segregationen är ett stort problem.
Men där finns också ett annat problem som forskarna lyft fram, berättar Hans.
– Man känner sig stigmatiserad och utpekad. Det är svårt att ta emot hjälp utan att skämmas. Som bidragstagare känner man sig jagad. Man orkar inte kämpa. Man tappar självförtroendet och många har drabbats av psykisk ohälsa.
Det som Hans Swärd berättade fick mig att tänka till. Skulle detta inte kunna vara något för Värmland? Ett möte mellan boende med knappa ekonomiska resurser i försummade områden och forskare och studenter på Karlstads universitet. En slags barfotaforskning där man beger sig ut i eftersatta områden för att genom deltagarbaserade forskningsansatser bidra till att få fram ny kunskap om vad som behöver göras och som inte är förnedrande och stigmatiserande.
Lite förenklat handlar medborgarforskning och deltagarbaserade forskningsmetoder om att människor i ett bostadsområde, på en arbetsplats, i en skola, i en organisation är medforskare som deltar i utforskandet.
Det kan handla om att starta forskande cirklar – en metod som på den gamla högskoletiden genomfördes med framgång av sociologer, folkhälsoforskare, pedagoger, arbetsvetare och kulturgeografer. Det kan handla om seminarier. Om workshops. Om föreläsningar.
De områden som behöver utforskas finns på nära håll. Några exempel:
På en bänk i brons på Stora Torget i Filipstad sitter Nils Ferlin med cylinderhatt och väntar på att forskare och studenter ska komma. Hans tonsatta dikt Jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals passar väl in i sammanhanget.
Filipstad är en ort där forskare och studenter vid universitet skulle kunna göra en viktig insats. Arbetslösheten där är cirka 12 procent. Filipstad är den kommun i landet där männen lever kortast. I snitt 76,6 år. Danderyd å andra sidan där lever männen längst. I snitt 84,1 år. När genomsnittsmannen i Filipstad avlidit har genomsnittsmannen i Danderyd 7,5 år kvar.
Barnfattigdomen är, enligt Rädda Barnens Rapport från 2018, hög i Filipstad. Hela 27 procent. Barn med utländsk bakgrund och ensamstående föräldrar löper en avsevärt förhöjd risk att drabbas av ekonomisk utsatthet. Andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll i gruppen ”ensamstående utrikesfödd förälder” är 42,1 procent jämfört med 1,4 procent bland ”sammanboende svenskfödda föräldrar”.
På Holgers konditori i Säffle går det att få en god kopp kaffe och nybakade bullar. Och precis som Hasse Alfredsson i 88 öres revyn stannar man gärna till där. Uttrycket ”En kopp kaffe i Säffle” är från Hasse och Tages sketch ”Spik i foten”. På Holgers kan studenterna och forskarna ta en fika samtidigt som de skriver rent sina observationer.
De kan då också passa på att läsa Åke Sandbergs bok om Säffle Främling i sin stad som är en studie av ett brukssamhälle i förändring med stängda fabriker och butiker och stort flyktingmottagande. Flyktingarna kom 2015 och Säffle tog emot många av dem, berättar Åke när jag intervjuade honom.
Under ett par år klarade man sig ekonomiskt genom bidrag från staten. Men mottagandet var ojämlikt fördelat. Fattiga kommuner som Säffle och Filipstad tog emot många och fick stora problem. Rika kommuner som Danderyd kom att ta emot mycket få flyktingar.
– Rikspolitiken var inte i samklang med den lokala, säger Åke. Påfrestningarna blev för stora. Och missnöjet i befolkningen tilltog. Många känner sig som främlingar i sin egen stad.
Karlstads universitet har bara ett stenkast till ett socialt forskningslaboratorium. Jag tänker på Kronoparken. Där finns mycket lärdom att hämta om barnfattigdom, segregation, utsatta barn och familjer. Där finns mötesplatser som Kronoteket och goda möjligheter att engagera medborgarna i utforskandet.
Nya Wermlands Tidningen hade för en tid sedan (10/11) ett reportage om barns utsatthet. Integrationsorganisationen Tillsammans i Karlstad bedömer att det finns uppemot 700 utsatta barn på Kronparken, Rud och Våxnäs. Enbart på Kronoparken finns cirka 280 barn i utsatta hem. Man säger att andelen barn med psykisk ohälsa, barn med arbetslösa föräldrar och barn med utrikesfödda föräldrar är mycket hög. Problematiken liknar således den i Toynbee Hall i Östra London.
Fattiga och utsatta barn och familjer lever i stor utsträckning i torftiga omständigheter. I eftersatta bostadsområden. I trånga lägenheter. I otrygghet. En integration som inte varit lyckosam och där samhället dragit sig tillbaka. För att få bukt med allt detta kan forskningen spela en viktig roll genom att ta vara på de boendes erfarenheter och låta dem komma till tals som medforskare.
Och varför inte, som kronan på verket, en mastersutbildning där mastersuppsatsen utförs i lokalsamhället med krav på att involvera utsatta medborgare. Kanske är det något åt det här hållet som krävs för att minska ojämlikheten i hälsa och livsvillkor. En utmaning för Karlstads universitet!
Bengt Starrin, Professor emeritus Karlstads universitet