Röstfiske i grumligt blåbrunt vatten. Så vill jag beskriva M, KD och SD:s budgetförslag om sänkt bensinskatt som framfördes i Aktuellt kort efter avslutat Glasgowmöte.
Ingen kan ha missat att klimatkrisen är akut. Det är extremt bråttom att minska utsläppen av växthusgaser om vi ska kunna rädda Parisavtalets mål om max 1,5 graders temperaturstegring. Ekonomerna är tydliga med att ett högre pris är det effektivaste styrmedlet för att minska koldioxidutsläppen. Javisst, bra för klimatet men många bilister ilsknar till, när bensinpriset tickar iväg allt snabbare. Hur kan man lösa denna konflikt mellan kortsiktiga plånboksfrågor och långsiktig omsorg om klimatet och våra barnbarns framtid?
Svaret blir ”Avgift och utdelning”, där avgiften handlar om ett stigande pris på koldioxidutsläpp från avgasbilar. Och för att få befolkningen med på noterna så ska alla vuxna varje månad få en ”klimatbonus”, lika stor till var och en, och till fullo finansierad av denna koldioxidavgift. Människor bosatta i glesbygden och på landsbygden måste dock kompenseras med ökad andel, eftersom avstånden till arbete och samhällsservice ofta är längre och kollektivtrafiken sämre.
Programledaren i Aktuellt frågade försynt om inte sänkt bensinskatt motverkar klimatmålen. Svaret blev att budgetpengar avsatts för utveckling av koldioxidinfångning. Menade de allvar? En teknik som i bästa fall finns på plats långt in i framtiden, som kommer att kräva stora energimängder och som kommer att bli riktigt dyr. Ska tekniken finansieras med ett höjt bensinpris? Eller sänkta inkomstskatter?
Avgift och utdelning borde tilltala samtliga politiska partier. Utöver en fördelningspolitisk effekt finns samtidigt den individuella valfriheten kvar, avgasbilar förbjuds inte. Metoden tar udden av proteströrelser som ”de gula västarna”. Alla politiska partier säger sig värna om landsbygden. Avgift och utdelning, som skulle stärka dessa delar av landet ekonomiskt, borde därför välkomnas över blockgränserna.
Ingela Bollgren