Hanna led i tysthet: ”Myt om att ätstörningar är en tonårssjukdom”

I hela sitt vuxna liv har Hanna Wirdegård brottats med ätstörningarna i tystnad. I sin bok väljer hon nu att berätta om självsvälten, stigmat och rädslan över hur sjukdomen påverkar hennes barn.

– Det finns en stark myt om att det bara är en tonårssjukdom.

I över tio år var det tänkt att bli en bok. En solskenshistoria där Hanna Wirdegård delar med sig av sitt liv i ätstörningarnas klor – och hur hon sedan bröt sig fri.

– Men åren gick... Till slut bestämde jag mig för att berätta min historia ändå, helt transparent. För även om det finns många böcker om ämnet, så slutar de alltid med att personen i fråga blir frisk. Givetvis är det viktigt att dessa historier finns, de ger hopp, men när de får stå för sig själva finns en risk att det spär på känslan av misslyckande. Så var det för mig, säger Karlstadsbon, som med självbiografin ”Varför blir jag aldrig fri?” har skrivit boken hon själv hade velat ha.

Själva grundproblemet, som hon ser det, kommer snabbt på tal. Det vill säga att det finns en stor skam i att vara vuxen och ha ätstörningar.

Skammen som gör att många inte söker vård, och som får många att tystna.

– Det finns en stark myt om att ätstörningar är en tonårssjukdom. I mitt vuxna liv trodde jag i alla år att jag var den enda, för ingen annan pratade om det.

Samtidigt som hon förstår att det hela kan tyckas obegripligt för många.

– Jag förstår att den bilden finns, men den stämmer tyvärr inte överens med verkligheten. Det är en sjukdom som är oerhört komplex och mycket förrädisk. Jag hade ju ett bra jobb, var gift… Hela ”villa-Volvo-vovve-grejen”. Hur kan man då prioritera en gammal ätstörning före sitt liv och sina egna barn?

"Jag nog var ett barn som föddes med väldigt stor sårbarhet.”

Hanna Wirdegård brukar beskriva det som att hon föddes in i en ätstörning.

– Jag vägde 5 650 gram när jag föddes. Bara det gjorde förlossningen väldigt traumatisk. Det tog i princip två dygn innan jag var ute, då vi höll på att dö båda två. Direkt efteråt fördes jag bort för att få vård.

Att hennes mamma drabbades av förlossningsdepression är något hon insett på senare år. Men då var det inget man vare sig uppmärksammade eller utredde, berättar Hanna Wirdegård.

Dessutom i en tid när ”Barnaboken”-författaren och samhällsdebattören Anna Wahlgrens dogmer hade stor genomslagskraft.

– Mamma var nog en sådan förälder som lyssnade mycket på vad som rekommenderades. Det fanns säkert en naturlig längtan hos henne att plocka upp mig. Men så fanns ju alltid någon gammal släkting som inte tyckte man skulle ”skämma bort” barnen med sådant, säger hon och fortsätter:

– Redan där fanns grunden och jag kan själv se i dag att jag nog var ett barn som föddes med väldigt stor sårbarhet. Att mamma inte kunde knyta an satte djupa spår. Sen följde ju de här pusselbitarna som hakade i varandra.

Runtomkring henne fanns rädslan för att hon skulle utveckla den svåra diabetes som gick i släkten. Äta rätt var viktigt och att ”bli tjock” framstod som något negativt. Även om ingen sa det rakt ut.

– Och av alla jordens sporter valde jag senare att träna rytmisk sportgymnastik... Där man inte får vara stor och där de framgångsrika är de magra. Ovanpå det var min allra bästa vän av naturen väldigt mager, så bredvid henne blev jag alltid ”den stora”. Trots att jag aldrig var ett stort barn, jag var normalviktig redan vid ett års ålder, säger hon, pausar och skrattar nästan till.

– Jag fick alltid höra vilken gigantisk bebis jag var. Oftast med bisatsen om att jag var normalviktig redan vid ett. Du vet, ett klassiskt exempel på ”du var stor MEN du var ändå väldigt söt”.

Barndomsåren blev en kamp för att inte gå upp i vikt, vilket hon härleder till sin djupt rotade rädsla över att bli lämnad ensam.

– Sen kulminerade det när jag var tolv år och min stora kärlek dessutom blev kär i min magra bästa kompis. Jag såg det då som det ultimata kvittot på att den tes jag haft under alla år stämde.

Därifrån tog insjuknandet fart.

Hela högstadiet slussades Hanna Wirdegård in och ut på vårdavdelningar i Kalmar, där hon vid flera tillfällen sondmatades. Samtidigt som hennes föräldrar stred hårt för att hon skulle få komma till en specialiserad klinik.

– Det är också en vanlig fördom kring ätstörningar. Att de som drabbas kommer från risiga hemförhållanden med föräldrar som inte bryr sig. För mig var det helt tvärtom, mina prioriterade alltid att jag skulle bli så frisk som möjligt. De förde en ständig kamp.

Och när hon 18 år gammal inte längre klarade av skolan fick hon till slut en remiss till ätstörningsenheten i Varberg.

– Jag bodde där i ett halvår. Det blev en jätteviktig vändpunkt, även om jag i dag kan se att det inte var tillräckligt för mig. Jag blev aldrig ”frisk”, men jag ville åtminstone bli det.

Några år senare flyttade hon och hennes blivande man till Karlstad. Förutom universitetsstudier blev det också en chans att lära känna människor utan att vara färgad av sjukdomen.

– Det var ett viktigt steg för mig att få testa mina vingar. Då var jag i ett läge där jag mådde ganska bra, och ja, jag lekte väl frisk helt enkelt. Vilket bevisligen gick, för utifrån sett var det ingen som reagerade.

I sviterna av sjukdomen hade Hanna Wirdegård vid 22 års ålder ingen ägglossning.

– Jag visste redan sedan tonåren att det fanns stor risk att jag aldrig skulle kunna bli gravid därför vågade vi inte vänta.

Paret påbörjade en fertilitetsbehandling och efter sex år blev hon till slut gravid.

Trots den stora glädjen upptog ångesten kring kroppens förändring mycket av hennes tankar.

Att ingen barnmorska reagerade finner hon fortfarande märkligt.

– Det är i stället väldigt mycket fokus på att man inte ska gå upp i vikt... Jag blev helt besatt av att det bara skulle ”bli mage”.

Skammen är egentligen ett kapitel för sig. Sjukdomen har i många situationer gett upphov till enorma skuldkänslor. Inte minst när hon som gravid inte kunde sätta sitt ofödda barns behov först.

Hela tiden var det en dubbelhet, menar hon.

– Å ena sidan var jag så himla rädd för att gå upp i vikt. Å andra sidan fanns skulden kring risken att jag skulle skada eller ta ihjäl mitt barn. Att det skulle få en hjärnskada av för lite näring. Det säger ju en del om hur stark sjukdomen är, säger hon och tillägger smärtsamt:

– Det var inte så att jag inte förstod vad jag ”gamblade” med. I allt det här fanns ju också en pappa, som längtat efter det här barnet precis lika mycket som jag. Det var fruktansvärt.

Tre veckor innan beräknat nedkomstdatum födde hon sin första dotter, fullt frisk.

”Sen brakade allt ner i bulimins helvete.”

Efter att femton år av anorexi tagit ut sin rätt på hennes kropp, led hon av benskörhet. Under ett löppass i jakten på att förbränna och fly från ångest sprang hon av sig lårbenshalsen.

– Sen brakade allt ner i bulimins helvete, säger Hanna Wirdegård, som blev förvisad till ett liv på kryckor.

Läkningstiden som enligt läkaren skulle vara sex veckor, blev i själva verket två år. Rullstolen lät hon stå kvar i förrådet för att kunna bränna kalorier medan hon hoppade runt på kryckor efter sina numer två små barn.

– Jag gick upp i vikt och det var då de extrema sugen tog fart. När kroppen äntligen får näring orkar den skrika efter allt den har blivit förvägrad i alla år, suget går inte att föreställa sig. Nu hade jag inte heller träningen att kompensera med, så svälten blev mitt starkaste redskap mellan hetsätningarna.

Under den här perioden mådde Hanna Wirdegård som allra sämst.

– Bulimi är en fruktansvärd sjukdom. Skammen är i de flesta fall långt mycket större än vid anorexi. Nu klarar man inte ens att hålla sig mager… Att ha bulimi är som att vara en misslyckad anorektiker.

Det var också då hon som vuxen för första gången sökte professionell vård.

– Ätstörningsvården är inte riggad för vuxna. I stället klumpades jag ihop med tonåringar. ”Inför sjukdomen är vi alla lika”, sa man. Men det är en väsentlig skillnad på att ha en ätstörning vid 14 års ålder, och att ha det vid 34.

Hjälp fann hon senare hos en psykoterapeut som hon, om än mer sporadiskt, fortfarande träffar.

– Hon är egentligen inte specialiserad på ätstörningar men när vi möttes gjorde vi det som två vuxna människor. Det blev ett väldigt fint utbyte av erfarenheter, som också hon såg som ett tillfälle att lära ifrån. I stället för att träffa någon som tror sig ha alla svar.

Lyhördhet från vårdens sida är en vara hon helst hade sett mer av.

– Nu var det här några år sedan och det kanske har förändrats. Men då kändes det som att det fanns en färdig manual, ett färdigt program, som alla förväntades följa.

Att berätta för barnen

I våras intervjuade Dagens Nyheter Hanna Wirdegård. Gensvaret efter artikeln blev överväldigande. I veckor rasade det in mejl från kvinnor som delade hennes erfarenheter.

– Till och med en 75-årig man hörde av sig. Han tackade för att någon vågade berätta, för det hade han aldrig gjort. All respons gav mig drivkraften att fortsätta skriva, för boken var ju långt ifrån klar i våras. Även om jag inte kan vårda någon, så kan jag i alla fall dela min berättelse och sprida kunskap om hur det ser ut.

Artikeln skyndade också på samtalet med hennes egna barn som nu är 6, 8 och 13 år gamla.

– Att jag inte kunde vara helt närvarande när de var små är en sorg som är tung att bära. Men jag känner inte längre skuld. Jag klarade inte av att göra annorlunda.

För henne har det varit viktigt att prata med barnen så ärligt som möjligt om sjukdomen. Med öppenhet om att hon fortfarande kämpar.

– Men när det sker bakslag nuförtiden straffar jag inte längre mig själv. Jag kan också se att det går längre mellan återfallen, och då faller jag inte heller lika djupt som tidigare.

Visst finns rädslan för att projicera sitt eget beteende på barnen. Något hon aktivt jobbar för att motverka.

– Jag har aldrig värderat kroppen inför våra barn. Varken min egen eller andras. Vi har heller aldrig haft en synlig våg här hemma. I stället pratar vi om att äta för att orka göra det man vill och att röra sig av glädje.

”Varför blir jag aldrig fri?: Om livet och skammen i ätstörningarnas helvete” (Parus förlag) kommer i januari, men finns redan nu att förbeställa hos Bokus.

– När min mamma läste bokmanuset sa hon: ”Vi har aldrig förstått hur dåligt du har mått som vuxen”.

Utöver hennes man och absolut närmaste vänner, är det ingen som egentligen haft insyn i hennes mående.

– Men inte ens de har nog förstått vidden av det hela, säger Hanna Wirdegård som inte för en sekund ångrar att hon öppnat den dörren.

– Nu när jag väl börjat berätta om allt känns det svårt att finna mening med att göra något annat.