Sofia Wretling: Är detta pandemins ögonöppnare?

Krönikor
PUBLICERAD:
Är det kanske dags att införa sextimmars arbetsdag?
Foto: Ruud, Vidar
”Mamma, kan du köra mig till skolan?”, skriker tonåringen i panik från övervåningen.

Jag har precis hällt upp morgonkaffet och förhör lillasyster på spanskaglosorna en sista gång medan hon borstar tänderna. ”Nej, det hinner jag inte”, ropar jag tillbaka. Ett smärre utbrott hörs uppifrån: ”Men, vad är det med dig nu då? Det regnar ju ute och jag har missat bussen!” Med en suck tittar jag upp från stencilpapperet: ”Men jag ska till jobbet, jag hinner inte, mitt möte börjar snart”. Jag tittar på klockan, packar ihop lillebrors gympapåse samtidigt som jag tittar in i kylskåpet för att se vad som behöver handlas inför middagen. ”Oj, det var en hel del! Hinner jag svänga förbi affären på vägen hem, innan lillebror ska på parkour?” tänker jag, samtidigt som tonåringen dundrar förbi som ett åskmoln och innan ytterdörren smäller igen skriker hon: ”Tack för den, mamma!” Och med kaffekoppen i handen, väser jag rakt in i kylskåpet: ”Jag jobbar inte hemifrån längre, det är bilköer redan från Hagamotet och mitt fysiska möte börjar om en kvart.”

Det är väl egentligen inte så stor skillnad från tiden före pandemin. Även då varvade jag arbetet med logistik och planering av vardagen. Men jag är ju inte van längre. Då kunde jag jonglera med tio olika bollar i luften: tvätt, läxor, skjuts, middag, o.s.v. Nu har jag fullt sjå att hålla ordning på två…

Och nej, jag ska väl inte sticka under stol med att det även har känts rätt gôtt med hemarbete. Det har skapat ett lugn i hemmet parallellt med jobbet. Lite som mysfarbrorn Ernst, har jag barfota och med ett milt leende tassat omkring hemma, petat in ett vedträ i kaminen, gett blommorna en skvätt vatten eller rört om i grytor jämsides med att jag har mejlat, kört digitala möten och lagt budget. Det kan en kalla livskvalité på hög nivå!

Men i min ofrivilliga ensamhet har jag dock känt mig isolerad från mina arbetskamrater. Som en existentiell ensamhet där ingen riktigt lyssnat eller förstått, och känslan av att dela upplevelser med kollegor har fattats mig.

I veckan hörde jag ett nytt begrepp – ofrivillig gemenskap. Till skillnad från påtvingad ensamhet kan en känsla efter långvarigt hemarbete landa i att vi inte ser något behov av samhörigt med kollegor längre, att en trivs bäst själv och umgås helst med sin egen hjärna. Som de vanemänniskor vi är, har vi hunnit skapat nya rutiner där planering och logistik i hemmet parallellt med arbetet på hemmaplan prioriterats och behovet av andra människor inte blir så viktigt längre.

Har vi hamnat i en kollektiv social fobi?!

Efter att i ett och ett halvt år mött människor via en skärm, tar den obekväma känslan av vart en ska titta när en kollega plötsligt börjar prata vid ett fysiskt möte all fokus. Den koncentration som krävs för att fästa blicken i ögonhöjd gör en yr och osäkerheten över huruvida en ska kramas eller inte, skapar en sådan pinsam situation att en till slut skiter i det. Har rädslan för att återgå till arbetsplatsen och fysiska möten med andra gjort att vi nu likt eremiter vill dra oss tillbaka till hemmets trygga vrå. Och i sin frivilliga ensamhet fortsätta arbeta hemifrån i ”Ernst-anda” med digitala möten framför en sprakande eld och med nybryggt kaffe i favoritmuggen.

Nej, vikten av att mötas fysiskt (kanske till och med få kramas), titta varandra i ögonen (och inte lite snett ner till vänster på skärmen) är alldeles för viktigt. Att få skapa och vara kreativ ihop ger mig så mycket mer energi och förståelse för vad jag gör. Mitt arbete sätts i ett sammanhang tillsammans med andra. Dom värdena är för mig så mycket högre.

Men när vi funnits i ett tillstånd där tid att varva ner mellan möten och en form av livskvalité infunnit sig, inser jag att mitt normaltillstånd är att rusa fram.

Jag tänker att det egentligen inte behöver handla om hemarbetet i sig, det kanske handlar om vad det är vi jagar. Är det verkligen rimligt att vi ska ägna så många timmar åt lönearbete? Kan arbetet någonsin värderas högre än familj och/eller fritid?

Är detta i själva verket pandemins ögonöppnare?

Det kanske är dags att införa sex timmars arbetsdag. För lugnet, själen och värdena i livet. Om det så handlar om att äntligen ha tid för långkok eller timslånga fysiska möten och kreativa samtal.

PS.

En positiv upptäckt jag gjort under pandemin är poddvärlden! Under mina friskvårdspromenader har jag både skrattat högt till Alex & Sigge och gråtit till Sommarpratare i P1. En annan, helt ljuvlig podcast heter Siluetter och ideal, som två goda vänner Sanna (kostymör) och Erika (maskör) skapat. En fantastisk podd kring mode och ideal där dom samtalar utifrån dagens film och tv-serier.

Fakta om...

... Sextimmarsdagen: Det är en sextimmars arbetsdag som normalarbetstid istället för åttatimmarsdagen. Det har förekommit många experiment av småskaligt införande av sextimmarsdagen. Sextimmarsdagen som en avtalad förkortad arbetsdag förekommer också till exempel för småbarnsföräldrar.

Det finns exempel på fall där sex timmars arbetsdag införs och produktiviteten är totalt oförändrad, eller till och med ökar. Sex timmars arbetsdag som standardarbetstid har även förts fram i olika sammanhang och även av politiska partier.

Argument för sex timmars arbetsdag:

Mindre stress och färre sjukskrivningar- sänkt arbetstid ger friskare och gladare personal.

Möjlighet till fritid - livet ska helt enkelt vara mer än att gå direkt från jobbet till att hämta barn, laga mat, städa och i säng.

Sänker arbetslösheten - med sextimmars arbetsdag kan vi dela på jobben istället för att några ska jobba ihjäl sig medan andra tvingas sitta hemma utan att ha ett arbete att gå till.

Mer tid för föräldrar och barn. Det kan en kalla livskvalité på hög nivå!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.