Min storasyster har alltid varit en storasyster

Krönikor
PUBLICERAD:
Min storasyster har alltid varit en storasyster. En person som flertalet gånger har retat mig och retat sig på mig – men också en person som har haft tålamod med mig, förlåtit mig och lärt mig.

”Jag vill att hon ska heta som en kändis!” sa min då femåriga storasyster när jag kom till världen. Och vilka kändisar känner man egentligen till som femåring? Beyoncé? Sheryl Crow? Nope – Ida, en annan lillasyster, från Emil i Lönneberga.* Hon fick sin vilja igenom och här är vi nu, 26 år senare.

Under den här tiden har hon lärt mig oändligt många saker. Det började med något så självklart som Idas sommarvisa och det följdes sedan upp med några simpla mattetal. På senare år har det snarare handlat om andra, kanske lite större och viktigare, saker. Som hur man ser sitt eget värde och står upp för sig själv, hur man trots motgångar klarar allt man ger sig fan på att klara och hur man med ödmjukhet ser på livet och på andra människor.

Det är saker hon, till skillnad från texten till Idas sommarvisa, inte har berättat för mig med ord – utan med handling.

Hon förstår andra och har respekt för dem, oavsett vad de har i ryggsäcken. Hon tar ingen skit och hon ger aldrig upp. Och trots att jag, ung, dum och feg, inte fanns där när hon höll på att slukas av sitt livs mörkaste hål var hon precis bredvid mig när min värld rasade. Aldrig dömande, aldrig krävande. Hon bara var där. Lyssnade, skämtade, förstod. Hon var min storasyster, precis som hon alltid har varit.

*Trist att jag inte blev Beyoncé 2.0, men också tur att det inte blev typ Van Halen, Hootie & the Blowfish eller Dr. Dre. Det hade klingat så jäkla dåligt.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.