Ismael Ataria: Min tv-stund i vaktmästarens fikarum

Krönikor
PUBLICERAD:
"Min son kommer aldrig förstå hur jag som barn kunde finna sådan njutning i att kliva upp alldeles för tidigt på morgonen, åka till ett ogästvänligt källarutrymme för att sedan sitta där på en gnisslig galonsoffa och se tyskdubbade robotar slåss mot varandra”, skriver Ismael Ataria.
Foto: No Byline
I mitten av 80-talet var kabel-tv något av det coolaste som existerade.

Att kunna se andra länders tv-program var svindlande för oss barn. Teven blev ett fönster mot världen med en till synes ändlös ström av tecknade filmer. Då min familj var bland de sista i kvarteret att hoppa på kabeltåget så var tecknat något jag bara kunde se hos kompisar. Visst såg även jag tecknat på SVT:s två kanaler men att växa upp i vad som populärkulturellt beskrivs som DDR-Sverige så var svensk television inte direkt go-to när det gällde att få ta del av det allra senast inom tecknad film. Vi ”Public Service-barn” kunde endast få vår dos av tecknat en gång i veckan då Disneydags sändes eller på julafton när Kalle och hans vänner intog rutan. Min pappa hade bokstavligen nyckeln till räddning då han i sitt jobb som maskintekniker hade nycklar till de flesta faciliteter runtom i Hagfors kommun. På Asplundsskolan, i vaktmästarens fikarum i källaren fanns nämligen en tv som var uppkopplad på kabel. Vi brukade åka dit ibland om morgnarna. Rummet var som att kliva in i ett foto av Anders Petersen. Det var kallt, rått och rökigt. Det enda som fanns i rummet var ett bord, två stolar, ett askfat och en brun galonsoffa som gnisslade varje gång en rörde sig. Det fanns även ett litet pentry med någon form av dryckesautomat, även den brun vill jag minnas. I automaten kunde jag få en kopp varm choklad med oerhört märklig eftersmak, kakaobönorna kom säkerligen från en odling i utkanterna av Tjernobyl. Vi som växt upp på 80 och tidigt 90-tal minns att tv-apparater brukade monteras uppe i hörnet av rummet. De små skärmarna hamnade ofta alldeles för långt från tittaren vilket resulterade i att en tvingades knipa ihop ögonen och verkligen koncentrera sig för att överhuvudtaget kunna urskilja vad som hände på dumburken. Vi försökte alltid komma till fikarummet vid åtta-tiden för då sändes Transformers. Visserligen var det en tyskdubbad kanal men det spelade ingen roll då det var tecknat och våldsamt och det räckte för mig. I en timme satt jag där på den bruna galonsitsen med min radioaktiva chokladdryck och stirrade hypnotiskt på den lilla apparaten i hörnet. Tid och rum försvann. Till sist blev det dags för vaktmästarens morgonfika. Pappa och jag avlägsnade oss från lokalen men jag var nöjd. Jag hade fått min lilla populärkulturella stund och fick snällt vänta tills fredagens timme med Disneydags.

Klipp till idag. Min ett och ett halvtåriga son sitter i mitt knä och tittar på min smarta telefon. Greta Gris, Bolibompadraken, Babblarna och Babbyloonz springer alla förbi i väldig fart. Min son har nämligen lärt sig att själv swipa över telefonen för att få fram en ny film. ”Annat! Annat!” Säger han med sitt knaggliga men ändå förvånansvärt utvecklade språkförsök. Han är rastlös, han vill vidare. ”Annat! Annat!”

Min son är ett barn av sin tid, förhäxad av det digitala utbudet och möjligheterna till obegränsade stimuli. Min son kommer aldrig förstå hur jag som barn kunde finna sådan njutning i att kliva upp alldeles för tidigt på morgonen, åka till ett ogästvänligt källarutrymme för att sedan sitta där på en gnisslig galonsoffa och se tyskdubbade robotar slåss mot varandra. Som i ett blixtnedslag inser jag plötsligt tidens gång. Min historia kring hur jag såg kabelteve i vaktmästarens fikarum är den nya tidens ”När jag var barn lekte vi med kottar”. Min berättelse är den nya erans ”När vi var barn fick vi minsann gå två mil i nysnö för att komma till skolan”. Helt plötsligt känner jag mig väldigt gammal.

Instagram

Vi göms i döden en stund.
Foto: Privat

Veckans ord

Träning

Plus & minus

Plus: När träningen äntligen blir av och endorfinerna reser runt i kropp. När löpturen eller gymbesöket blir en härlig hävstång in i vardagen.

Minus: När motionen uteblir. När livets alla måsten kliver in och sätter ner foten framför det hägrande träningspasset. När tröttheten lägger in sin jättebit i vårt komplicerade livspussel.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.