En målvakts uppgång och fall

Krönikor
PUBLICERAD:
Nu ska jag göra något jag sällan gjort annars – skryta lite om min gamla idrottskarriär.

Det är faktiskt många av mina närmsta vänner som inte vet att jag har en gamla framgångar som landbandymålvakt i bagaget. Jag tar ogärna upp det, känns ju lite ofint.

Men det må ni tro, att en vårdag för sisådär 35 år sedan uträttade undertecknad stordåd på en gata i Forshaga. Jag, som vanligtvis trivdes bäst med en bunt serietidningar i min saccosäck, inbjöds nämligen av de lite äldre killarna i kvarteret att ställa mig i mål när det vankades match ute på asfalten. De mer garvade grabbarna ville hellre fokusera på att stänka in bollar (och tacklas) än att hålla tätt bakåt.

Osäkert ställde jag mig mellan stolparna och började mota bollar. Och som jag motade dem! Det var som att inget var otagbart, inte en boll rann igenom! Jag chockade både mig själv och omgivningen med att agera fullkomlig vägg under sisådär en kvart. De sedvanliga hoten om stryk från de äldre ungarna byttes mot ryggdunkningar och tummen upp.

Som så många andra framgångsrika idrottsmän före mig drabbades jag dock av övermod. Snart började jag försöka stajla, och bollarna trillade raskt in en efter en. Efter en stund ombads jag lämna planen, i relativt hårda ordalag.

Jag återgick till saccosäcken och serierna – numera berikad med erfarenheten hos en sportstjärna som en gång glänst för att sedan tungt falla. Allt avklarat på en halvtimme.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.