LEDARE: Vill nya S-ledaren bli statsminister får hon ju se till att fixa stödet

Ledare
PUBLICERAD:
Margot Wallström (till höger) är en av de seniora, kvinnliga S-företrädarna som skickats fram för att köra politiskt spinn kring att Vänsterpartiets kvinnliga partiledare hotar med att inte släppa fram Sveriges första kvinnliga statsminister om hon inte först får igenom sina krav.
Foto: Adam Ihse/TT
Då var vi tillbaka där vi började i somras, med en sosse som vill bli statsminister men har svårt att få ihop kraven från partierna som möjliggör det. Det är upp till bevis på en gång för den nya S-ledaren.

Stefan Löfven har bett om att få sluta som statsminister men sitter kvar några dagar till. Nån måste styra Sverige tills den som ska ta över styrandet av Sverige är vald.

Socialdemokraterna räknar med att det blir nyvalda Magdalena Andersson, och det gör nog i ärlighetens namn alla andra partier i riksdagen också. Men det politiska spelet måste spelas och de politiska förhandlingarna för att ta betalt för ledamöters röster måste slutföras.

Det är nämligen, om nån missat det, helt jämnt i riksdagen. Inte ”jämnt mellan blocken” som vi sa för tio år sedan, för de blocken är borta och verkar inte vara på väg tillbaka. Snarare jämnt mellan de som inte kan tänka sig att regera med stöd av Sverigedemokraterna och de som gör det. För just det är kanske vad som förenar V, MP, C och S mer än enskilda politiska sakfrågor.

Och det är nu, i dagarna fram till omröstningen om nästa statsminister, vi kommer att få se samma ovärdiga politiska spinn från alla inblandade som i somras, som får en att på samma gång längta till den gamla blockpolitiken vi hade förr… och sen avskräckas eftersom den i dagsläget inneburit att Sverige nu fått en högerregering.

Centern förhandlar med S och MP i tre sakfrågor men kräver att regeringspartierna i sin tur inte gör upp med V om sånt som förändrar det budgetförslag som ligger i riksdagen, för då kommer Centern inte rösta på det. ”Prata med dem, men det får inte betyda något”.

C upprepar envist att man tycker att det vettiga vore en deal med ”mittenpartier” utan att nån fattar vad partiet egentligen menar.

Annie Lööf (C) låtsas som att den politiska verkligheten i riksdagen är en annan än den är.
Foto: Anders Wiklund/TT

Om S, MP och C är ”mitten” räcker inte det. Om V absolut inte får vara med, SD absolut inte får vara med och Liberalerna rimligen åker ur riksdagen betyder det … vad? Att Lööf tror att Moderaterna och Socialdemokraterna är redo att slå sig i lag med sin politiska huvudmotståndare?

Hur länge kan Lööf och Centern stå där och låtsas som att verkligheten är en annan än den är? Hur länge kan partiet fortsätta låtsas att ens deras egna väljare ser på Vänsterpartiet som de ser på Sverigedemokraterna?

Nån jäkla pragmatism och hederlighet om Vänsterpartiets påstådda ”ytterlighet” borde man väl kunna räkna med?

Socialdemokraterna å sin sida spelar helt oförstående till att den kommande statsministeromröstningen beskrivs som oförutsägbar. Läget är ju exakt det samma som i somras. Varför skulle någon (läs V) acceptera Löfven då men inte Andersson nu?

Och man skickar fram tunga kvinnliga företrädare, seniora statsråd, som bekymrat lägger huvudet på sned och frågar sig om det verkligen kan vara så illa som att Vänsterpartiet inte tänker medverka till att rösta fram den allra första kvinnliga statsministern, som om de tyckte att S skulle rösta fram Annie Lööf (C) om det förslaget lades på borde.

Men inte heller Socialdemokraterna är omedvetna om att valet nästa år inte lutar åt att bli ett Alexanderhugg där dagens jobbiga politiska kompromisser löser sig. Opinionsläget visar oerhört tydligt att det fortsatt kommer att krävas obekväma samarbeten för att få igenom politik och att S inte kommer att ha råd att vända vare sig V eller C ryggen.

Kanske är det politiska spinnet kring Vänsterpartiet viktigare för V:s opinionsframgångar än något Nooshi Dadgostar kan hoppas få igenom i en förhandling med regeringspartierna.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Vänsterpartiet i sin tur motiveras av sommarens opinionsframgångar för att fullkomligen dundra på om hur Socialdemokraterna nu återigen tar dem för givet, hur S säljer ut alla sina ideal för att få makten och väl vid makten bara tänker genomdriva Centerpolitik (som alltså är de tidigare nämnda tre enskilda sakfrågorna partiet förhandlat med S och MP om).

Kanske funkar det en gång till. V växer genom att vinna väljare från S genom att utpeka S som ”höger” – men tvingar med det också S att gå mer höger för att vinna över väljare från andra sidan. Och så snurrar det på.

Magdalena Andersson måste i alla fall förhandla med V precis som hon förhandlat med C. Stefan Löfven kallades mästerförhandlaren. Vad har Andersson att komma med?

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.