LEDARE: Jobba till 75? Men om ingen vill ha en efter 50 då?

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Foto: Kent Sjögren
Vi ska jobba längre. Ända till 75, tänkte sig Fredrik Reinfeldt i en snilleblixt. Fokus i debatten har länge legat på alla som inte orkar ens till dagens pensionsnivå och är rädda för att framtida höjningar av pensionsåldern ska göra dem till fattigpensionärer. Det är en viktig debatt att föra, men den missar alla som inte vill annat än jobba men som ingen arbetsgivare vill ha.

Jobba till 75? Men om man anses ”för gammal” på arbetsmarknaden redan vid 50 då? Om arbetsgivarna ratar en för att man varit arbetslös ett tag eller sjukskriven eller inte kan göra i hundra knyck åtta timmar per dag? Var ska man jobba då? Eller är det då man ska konkurrera genom att vara billigare att anställa än alla andra? Pressa ner lönen till nivåer som inte täcker mat och hyra?

SVT Värmland berättade i dagarna om 64-åriga Torgny Persson, mångårig busschaufför som förlorade jobbet i fjol våras på grund av pandemin och som nu inte lyckas få jobb trots att det påstås vara svår busschaufförsbrist i länet.

”Jag skriver i alla personliga brev att jag tänker jobba minst fem år till, kanske mer”, säger han förtvivlat till SVT Värmland. Men inget napp.

I helgen berättade Tony Axelsson öppenhjärtigt för VF om hur det är att vara 59 år och … ja, krasst sagt redan då vara för gammal för att få en chans igen.

Visst, i botten ligger det stress, utbrändhet och den eviga dragkampen mellan arbetsförmedling och försäkringskassa där båda parter tycker att en sliten 59-åring är den andras problem, något som alltmer börjar kännas som ett symtom på ett sjukt system där ingen som inte alla arbetsdagar och alla arbetstimmar kan prestera på topp kan räkna med att få behålla jobbet. Eller räkna med någon anställningstrygghet alls. För den har arbetsgivaren friskrivit sig ifrån.

Tony gick sönder på jobbet, av jobbet, och som tack för det köpte företaget ut honom. Tack och hej.

När dragkampen mellan kassa och arbetsförmedling förr eller senare upphör vet vi redan nu att det blir Tony som får betala. Söker han inte jobb får han ingen a-kassa, går kassans försäkringsläkare inte med på att han är sjuk får han inga pengar från sjukförsäkringen.

– Stressen över hela den här situationen är fruktansvärd. Jag vaknar svettig med panik i kroppen var och varannan natt, säger han till VF.

Men sånt får man inte säga om man vill ha jobb i dag. Erkänna att man inte är en supermänniska? Inte är ”stresstålig”?

Jobba till 75 var det ja. Men om ingen vill ha en efter 45 då? Ja, vissa menar faktiskt att det redan där börjar bli svårare att få jobb.

Vem sjutton ska jobba om arbetsgivarna inte tycker det är värt att betala fullt pris för nån under 27 för att de är för oerfarna – eller över 50 för att de inte kan hålla samma tempo som 27-åringarna?! Vem?

Ska landet bäras upp på arbetsinsatserna av folk mellan 27 och 50 medan alla andra i arbetsför ålder sitter vid sidlinjen och desperat ropar efter att bli inbytta? Det är ju helt vansinnigt!

För mer än tio år sedan försökte TCO i flera olika studier undersöka hur arbetsgivare ser på att anställa personer med olika bakgrund eller frånvaro.

”Jakten på superarbetskraften”, kallade man serien och de utfördes i skuggan av en djup ekonomisk kris då man kunde anta att arbetsgivare var extra stingsliga när det gällde att ge chansen till någon som inte förväntades kunna prestera till 100 procent.

Studien visade att bara sju av hundra (!) arbetsgivare då ställde sig positiva till att anställa sjukskrivna från annat arbete. Bara tolv av hundra arbetsgivare var positiva till att anställa personer som var långtidsarbetslösa.

Hela 54 procent av arbetsgivarna i undersökningen hade en negativ inställning till att anställa någon som var sjukskriven och 42 procent till att anställa en långtidsarbetslös. Sannolikheten att de skulle vilja ha någon som befann sig i båda dessa sitsar… ja, den kanske vi inte ska prata så mycket mer om.

Det är inte som att något blivit bättre på den här fronten på de tolv år som gått sedan studien kom. Tvärtom.

Tony Axelsson hänvisar till hur man på arbetsplatserna förr fanns ”enklare jobb för de som slitit länge och ville trappa ned, jag minns gubbarna som gick och sopade efter oss yngre. Nu har man slimmat verksamheten extremt hårt. Det finns inga marginaler längre.”

Det är en udda slump att jag bara under förra veckan pratade om ”arbetsplatstomtar” (en beteckning vald med allra högsta respekt och omtanke!) med tre olika personer.

Om hur det för inte alls så många decennier sedan var helt självklart att en arbetsplats med mer än 15-20 personer hade en liten ”tomte” som såg till att brygga nytt kaffe när det gamla var slut, olja ett kärvande lås nånstans, fylla på papper i skrivaren, sopa snö framför porten och placera ut ljusstakarna vid jul.

Det finns inte plats längre på arbetsplatser för de som inte kan prestera 100 procent under 100 procent av tiden.
Foto: JANERIK HENRIKSSON / TT

Eller städade, men bara på den arbetsplatsen och inte for runt som en tätting för att städa sex-sju olika arbetsplatser per dag.

Det var nån som kanske inte jobbade hela dagen eller varje dag, men som utförde ett värdefullt merarbete som i dag antingen inte görs eller läggs som extra arbetsuppgift på de redan stressade medarbetarna som fått se arbetsuppgifterna mångdubblas.

Vad är poängen? Pengar förstås. Kanske kan vi inte förvänta oss bättre av privata arbetsgivare? Men det borde vi av samhället.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.