LEDARE: Här föds barn och livslånga trauman

Ledare
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Förlossningsavdelning.
Foto: Anders Ahlgren/SvD/TT
Många är berättelserna om hur förlossningsvården svikit. Jag räknar mig själv till en som ändå haft tur. Mina skador har antingen läkt, eller stannat vid att vara en sorg. Förlossningen i Lycksele i Västerbotten stänger helt över jul, det finns inte personal. Lös bemanningsfrågan, jag skiter i att det kostar.

Nu hörs ropen från barnmorskorna, högre än någonsin. I Stockholm har massuppsägningar skett. Förlossningsvården är i kris.

I mitt län Västerbotten, har vi i dagarna fått veta att förlossningen i Lycksele kommer hålla stängt på grund av personalbrist. Det visar sig att stafettbarnmorskorna vill vara lediga över julhelgen. Innebär det att den ordinarie verksamheten endast går ihop tack vare den inhyrda personalen? Och i Skellefteå kryper blodmaskar upp ur avloppen på kvinnokliniken (!) och patienter får sitta i väntrummen med dropp, där finns det inte lokaler.

Min första förlossning tog oerhört lång tid. Flera dagar. Jag låg två nätter på förlossningen. Ingen som gick på sitt nya pass hade tid att läsa in sig på vad teamet innan gjort, eller förstod hur länge jag egentligen legat i ett aktivt värkarbete, hemma och på förlossningen. Åtgärder behövdes, uppenbarligen. Epidural? Värkstimulerande?

Vi tar det när läkaren kommer, sas det. Men läkaren kom aldrig och så började ett nytt team. Så vi, vi väntade. Vi skulle ju få hjälp.

Jag andades genom helt verkningslösa värkar medan timmarna gick. Jag är glad att förlossningen gick vägen, men den blev ett trauma. Jag vet inte hur kritiskt det egentligen var där i slutet, men till slut blev jag tillsagd på skarpen att "nu måste bebisen verkligen komma ut". Och bebisen kom ut. Tack och lov.

En vecka innan jag blev tvåbarnsmamma hade jag tid på kvinnokliniken i Umeå. Jag är i riktigt dåligt skick. Foglossning, som man brukar kalla det i folkmun. Jag blir inrullad i rullstolen från parkeringen, och blir sedan själv parkerad i väntrummet.

Det är en vecka till beräknad förlossning men börjar nå en smärtpunkt jag inte längre kan hantera. För att bli beviljad igångsättning, när förlossningen startas på medicinsk väg, krävs det ett "okej" från förlossningsläkaren.

Min tid hos förlossningsläkaren skjuts upp en halvtimme. Sedan en halvtimme till. Sen larmar det och jag ser, från min plats på den avlastande kudden i rullstolen, hur läkaren rusar ut från ett rum, sliter på sig ett förkläde i farten och löper genom korridoren mot förlossningen medan hon knyter klädet i ryggen.

Vi har bara en läkare på förlossningen och på kvinnomottagningen, berättar personen i receptionen och spanar bort längs med korridoren, som om någon magiskt skulle dyka upp. Hon ser uppgiven ut, hon vet lika väl som jag att jag antingen kommer behöva sitta fortsatt parkerad i rullstolen i väntrummet på obestämd tid, eller åka hem.

Så jag åker hem. Själv får jag en macka i handen i bilen. Jag undrar om personalen på förlossningen hunnit äta något. Innan jag lämnade väntrummet i min lånerullstol övervägde jag om jag skulle lämna clementinerna jag packat med som nödproviant på disken, för personalen att äta i farten. De skulle garanterat behöva dem mer än jag, resonerade jag.

Varför anställer man inte? Det är ju uppenbart att det finns barnmorskor. Är det anställningsstopp som gäller? Eller är det andra faktorer bakom?

Jag skiter i vilket.

Lös det.

Se till att villkoren är så pass bra att barnmorskorna ska känna att man inte har råd att inte söka tjänster på förlossningen. Gör så att alla som redan är anställda ska känna att det inte går att hitta en annan arbetsplats som är viktigare, roligare och mer hållbar för ens hälsa än just på förlossningen.

Låt det kosta.

Övertrassera konton om det nu måste till.

Kön av sökande ska banne mig ringla utanför personalkontoren. Då kan vi snacka om en prioriterad förlossningsvård.

Jag blev till slut beviljad igångsättning. Men även den sköts upp. Flera gånger. Det fanns helt enkelt inte plats. Och själva förlossningen då? Jodå, nog dög den när den väl kom i gång. Den genomfördes och jag fick ett barn.

Det är jag tacksam över. Att en förlossning kunde vara en upplevelse.

Och inte bara ett trauma.

Linda Westerlind

linda.westerlind@folkbladet.nu

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.