LEDARE: Löfvens 54 ord säger allt om Socialdemokraternas väg framåt

Ledare
PUBLICERAD:
I sitt sista tal talade Stefan Löfven om ett Sverige, och en socialdemokrati, som måste ta bättre hand om sin arbetarklass.
Foto: Adam Ihse/TT
Det ska inte krävas en klassresa för att slippa vara fattig, för att kunna bo bra, ha tillgång till bra vård, skola och omsorg. Men vad vill och kan Magdalena Andersson göra åt det?

Jag vänder mig mot den borgerliga synen att arbetarklassen är någonting som man ska och vill lämna. Den bygger på föreställningen att det inte är fint nog att vara arbetare.

Vi vill bygga ett samhälle som är lika gott för barnskötaren som för bankdirektören, för lastbilschauffören som för läkaren. För svetsaren som för statsministern.”

Orden är Stefan Löfven, Socialdemokraternas före detta partiordförande i sitt avskedstal och med ursäkt till 350 kongressombud som sovit alldeles för lite under fem dygn för att exakt formulera ställningstaganden om allt möjligt viktigt, säger egentligen allt som behöver sägas om vad som borde driva socialdemokratin.

Högern brukar ofta falla tillbaka på den hånfulla anklagelsen att vänstern lägger mer energi på att stoppa rikedom än på att stoppa fattigdom. Kanske har de nån poäng där, men förmodligen inte poängen de var ute efter.

Högern har alltid försvarat låga löner för enkla jobb med att de vill sänka trösklarna in på arbetsmarknaden för den som står utanför. Sänkta ersättningsnivåer i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen och sänkta socialbidrag. Ett ”bidragstak” ska knuffa ut folk på arbetsmarknaden.

Så illa kan det väl inte vara att jobba för en skitlön i några månader om det sen leder till något bättre, menar de. Det kan vara värt en kortare tuff tid på ett skitjobb för att få in en fot på arbetsmarknaden och sedan röra sig uppåt. Varför lägga politiskt krut på att förbättra villkoren på arbetsmarknadens botten där folk egentligen bara ska ta sats uppåt?

Och för att folk är snabba att missförstå: Skitjobb är alltså inte ”skit” för att de är under någons värdighet att utföra dem, utan för att vad som var jobb som tonåringar utförde på 80- och 90-talet för att dryga ut månadspengen nu plötsligt presenteras som riktiga jobbalternativ för den tillräckligt desperata arbetstagaren.

Det är gig-jobben, sms-jobben, timanställningen och den allmänna visstiden – varav vissa knappt ens kan kallas jobb. Det är underbetalt arbete med usla villkor. En förflyttning många decennier tillbaka i tiden till när daglönarna samlades utanför fabrikerna, byggarbetsplatserna och de större gårdarna och hoppades bli utvalda för ett par timmars jobb.

Såna skitjobb bidrar inte till rörlighet på arbetsmarknaden. Det blir inte språngbrädan till något bättre för det stora flertalet. De förstärker tvärtom klasstrukturer och cementerar din placering i låglönegettot.

Och när du väl sitter fast där påverkas sedan allt i ditt liv; inte bara inkomsten, pensionen, bostadsmöjligheterna och hälsan – utan till slut även vilka förutsättningar dina barn ska få i livet. Den insikten i Sverige 2021 är sorglig.

Det är inte förhoppningen om en klassresa som ska rädda arbetarklassen. Inte en klassresa som ska krävas för att slippa vara fattig, för att kunna bo bra, ha tillgång till bra vård, skola och omsorg.

Men så ser det krasst sagt ut i dag. Vilka beslut fattar Magdalena Andersson de kommande veckorna som gör något åt den verkligheten?

Detta är en ledarartikel som uttrycker Värmlands Folkblads politiska linje, vilken delar arbetarrörelsens värderingar och är oberoende socialdemokratisk.