Det luktar inte blommor, brukar man säga när människor och djur gjort nummer 2.
Men det gäller inte uttern.
– En ganska blommig doft, säger Fredrik Wilde, naturbevakare på länsstyrelsen och sticker näsan intill klicken med spillning.
– Kanske påminner det lite om duschtvålen jag brukar köpa, fortsätter han.
– En del säger att det påminner om de här, säger hans kollega Dan Mangsbo, naturvårdshandläggare på länsstyrelsen, och plockar upp en ask Violtabletter ur fickan för att jämföra doften.
VF:s fotograf och reporter sniffar också och får snarast associationer till mormors påsar med potpurri.
– Och kollegorna uppe i Västerbotten pratar om en doft av hav. Det finns många beskrivningar, säger Dan Mangsbo.
– Det beror nog också på vad de ätit. Utterspillning har grova bitar, som är rester av grodor, fiskar och små däggdjur. Ibland har jag sett fågelfjädrar i också. Och det gör den lätt att skilja från minkskit, säger Fredrik Wilde.
Vi ska återkomma till minken, som är utterns mindre släkting. Men först något om vad vi egentligen håller på med.
Vi står bland stenblocken under östra brofästet, strax nedströms Alstersälvens kraftverk. Den lilla klicken med utterbajs tronar på toppen av en av stenarna. På en annan finns något som mest ser ut som en intorkad fläck.
– Ibland lämnar de spillning, ibland bara sekret. De gör det gärna under tak, som under brofästen så här, och det är ju praktiskt för oss som inventerar. För här regnar det inte bort lika lätt, säger Fredrik Wilde.
– Det här är lite som lyktstolparna är för hundar. Det är uttrarnas sätt att kommunicera och vårt sätt att inventera dem. Vi letar spillning och spår. Uttrarna själva är det sällsynt att se. De är mest nattaktiva, säger Dan Mangsbo, som tar upp en liten burk ur en annan ficka för att visa att de också tar prover på uttrarnas lämningar, bland annat för dna-analys.
– Jag har heller inte sett så många. Men faktiskt såg jag en utter ungefär 350 meter nedströms härifrån för något år sedan, säger Fredrik Wilde och pekar nedåt Bäverdalen där Alstersälven rinner ut i Vänern i söder.
Dan Mangsbo berättar att uttrarna kommunicerar med doftmarkeringar eftersom de lever ensamma större delen av året.
– På så vis liknar de järven, säger Fredrik Wilde.
Vi spårar järv: ”Som en pälsmössa med stora fötter”– Utterhonorna kan ha revir som sträcker sig över tre mil och hanarna ännu längre. De träffas bara under parningstiden. Men sedan kan det förstås hända att man ser honor med ungar.
Det får länsstyrelsen rapporter om då och då. Men länsstyrelserna i fem län inventerar också utter. I Värmland sedan 2003.
– Då var det engagerade lärare på Folkhögskolan i Stöllet som började inventera. De kunde konstatera att att den var på väg tillbaka och länsstyrelsen har fortsatt. De senaste gångerna 2014 och nu i år, säger Dan Mangsbo.
Då undersöktes 164 platser i norra tredjedelen av länet. Inventeringen visade att antalet lokaler med utterspår i Nordvärmland ökat från 80 till 102 på sju år. Det vill säga med ungefär en fjärdedel.
Samtidigt visade inventeringen på en halvering av spillning eller spår efter mink. Sådana lokaler minskade från 50 till 25. Den inventeringen är inte lika utförlig och avbryts när utterspår hittas, men resultatet ses ändå som positivt.
– Det är två positiva nyheter. Uttern ökar, medan minken minskar. Mink är en invasiv art som egentligen hör hemma i Nordamerika. Här har de rymt från pälsfarmer och sedan spridit sig och de kan göra stor skada i fågelkolonier, säger Dan Mangsbo.
Både utter och mink hör till familjen mårddjur och de konkurrerar om samma livsmiljöer. Men uttern är betydligt större och kanske är det en förklaring till att den mindre släktingen trängs undan.
– En utter kan väga uppåt tio kilo. Medan en mink som mest kommer upp i 1,5 kilo, säger Dan Magnsbo.
– Uttern har faktiskt återhämtat sig så bra att SLU Artdatabanken börjat fundera på om den ska tas bort från rödlistan, säger Fredrik Wilde.
Vi luktar på vargurin: ”Lite som brända popcorn”Från år 2000 var uttern listad som sårbar, men vid de två senaste rödlistorna 2015 och 2020 betecknades den i stället som nära hotad. Det vill säga den lägsta graden av hot.
Men hotad har den varit.
– Historiskt sett så jagades den hårt tidigare och på 50-talet var stammen liten. Sedan påverkades den av miljögifter på 60-talet, precis som pilgrimsfalk, berguv och havsörn, och blev i praktiken utrotad. Men efter att uttern fridlystes och bland annat PCB och DDT förbjöds började den långsamt återhämta sig, säger Dan Mangsbo.
Även kalkning av sjöar och biotopvård och fiskevård har bidragit till att skapa en bra livsmiljö för utter som nu finns över hela Värmland. Och det får länsstyrelsen bevis på.
– Ja, tyvärr dödas några per år i trafiken. Det har hänt även här i närheten på E18. På bara några veckor har vi fått in två döda uttrar. Men de stackarna kan vi i alla fall använda för mer analyser. Vi mäter miljögifter i dem, säger Dan Mangsbo.
För även om de värsta miljögifterna förbjöds efter 60-talet finns rester av dem kvar, lokalt ute i naturen.
– Och det har även kommit nya miljögifter, som de hormonstörande ämnena Pfas och Pfos, som vi inte känner till de fulla effekterna av än. Det är orosmoln, men annars ser framtiden ljus ut för uttern. Nästa år fortsätter vi inventera i västra tredjedelen av Värmland och 2023 blir det östra Värmland, säger Dan Mangsbo.
Ett annat plus med att uttern ökar i antal är att den räknas som en sorts paraplyart.
– Ja, den är en indikator och en bra art att följa i vår miljöövervakning. När vi ser att det går bra för uttern så vet vi att det går bra även för andra arter, säger Dan Mangsbo.
Även om uttrarna ökar i antal kan de vara svåra att få syn på eftersom de ofta är aktiva i skymningen, på natten eller i gryningen. Men det händer att det rör sig på dagen också.
– Om man vill ge sig ut och försöka få syn på dem själv så är de isfria forsarna i Klarälven norr om Sysslebäck en bra plats i januari, februari någon gång. Även norr om Munkfors kan tänkas vara en bra plats. Man kan egentligen ge sig ut och titta på alla platser där det gjorts biotopvård.
– Kan man tänka sig att åka längre så vet jag att många naturfotografer brukar åka till Gysinge, säger Fredrik Wilde.
Det vill säga samhället vid Dalälven, på gränsen mellan Gästrikland och Uppland.
– Det går att komma relativt nära dem. I skygghet är de nog ungefär som bäver. Och de är fina att se. Det är ett djur med hög pandafaktor, säger Dan Mangsbo.