Nu får jag att ta och skärpa mig

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Det är bara att erkänna, jag har tappat steget. Det som var så vägvinnande i våras när kollegorna på VF och NWT utmanade varandra i en stegtävling.

Då stegade jag drygt 12 200 gånger per dag i två månaders tid. Utmaningen varade i en månad, men jag fortsatte att hålla takten till sommaren och semestern.

Det gjorde susen för mitt midjemått. Jag tvingades dra åt svångremmen till det sista hålet på mitt favoritskärp som hängt med i 25 år. Ett tag trodde jag att jag skulle behöva investera i ett nytt, men den farhågan har jag slagit ur hågen. Nu fyller jag ut byxorna igen. I takt med att höstmörkret sänkt sig över Karlstad har jag tappat stinget. Jag promenerar inte lika regelbundet längre och inte heller lika långt.

I stället försöker jag komma på bortförklaringar, den ena sämre än den andra, för att slippa lämna hemmet en gråkulen kväll efter jobbet. Framför allt om det hänger regn i luften.

Dåligt är vad det är. Det finns nämligen inget dåligt väder utan bara dåliga kläder.

Än värre är att de extra kalorier jag med gott samvete tillät mig att äta i våras, när jag stegade som flitigast, fortfarande slinker ner.

Nej, nu måste det bli skärpning. De här raderna får bli en återstart. Det är uppenbart att jag behöver både morot och piska för att det ska hända något.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.