En trött debatt om gangsterrappen

Krönikor
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
VF:s chefredaktör Morgan Schmidt.
Foto: Ida Myrin
Debatten om gangsterrappen har gått hög ända sedan rapparen Einár sköts till döds. På många sätt är det en förutsägbar debatt som hörts förut.

Man kan tycka vad man vill om gangsterrappen och dess texter. Våldsförhärligande, sexistiska, polisföraktande och i allmänhet grova. Visst.

Men också i många fall vittnesmål om en vardag långt från medelklassens fikabord och tragiska skildringar av ungdomar i förfall i områden som glömts bort. Allt beror på hur man läser dem.

Men oavsett vilken läsning man tycker är rätt eller fel, så blir debatten alltid lika förutsägbar och trött. Det är alltid någon som säger att Einár sörjs mer i media för att han var vit, alltid någon som pratar om att invandringen är roten till allt våld, alltid politiker som försöker pracka misslyckandet på varandra.

Och naturligtvis en kulturdebatt där man försöker skylla våldet på kulturutövningen som skildrar, snarare än på våldet i sig. Det känns igen, inte minst från videovåldsdebatten på 80-talet.

Men sanningen är ju att ingen har rätt. Och att alla har rätt. För kulturyttringar lever i symbios, både med de som utövar dem och med de som konsumerar den. Att tro att folk blir kriminella av att lyssna på rapp är nog ett misstag, men att tro att musiken inte alls kan inspirera till våld är säkert ett lika stort misstag.

Det är liksom så det fungerar, världen är inte antingen svart eller vit. Har man inte insett det förr så kan man göra det om man bryr sig om att lyssna på de nu så debatterade texterna.

Så här jobbar Värmlands Folkblad med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.